Tack för allt stöd under 2017 – reflektioner

Denna del innehåller en massa personligt tänkande och reflektioner. Det går bra att hoppa över denna del, men för den som vill fundera ett par steg vidare går det bra att fortsätta. Jag tänkte skriva lite om givande och rättigheter. Personligen har jag lite svårt för ordet välgörenhet. Istället tycker jag det är viktigt att komma ihåg att det faktiskt handlar om rättigheter. Men det verkar som att det idag går alltmer åt att organisationer och upprop ska vädja till våra känslor, snarare än vårt förnuft. Det fyller mig med förundran varje gång jag ser en känd person stå någonstans i Afrika eller Asien och gråta, flankerad av några utsatta barn. Varför behöver vi en känd persons tårar för att tycka att det är viktigt? Varför måste det vädjas till just våra känslor, varför ska människors välmående vara avhängigt andra människors eventuella vilja till välgörenhet, när alla människors lika värde och rättigheter borde vara en logisk självklarhet?

Varför pratar vi inte mer om att vi som lever i den priviligierade delen av världen i mångt och mycket faktiskt är orsak till den mindre priviligierade delens underordning. Att det finns en direkt koppling, att vårt överflöd av prylar och vår efterfrågan på många och billiga varor är direkt orsak till att många utnyttjas i fabriker i exempelvis Kambodja och Bangladesh, och därmed hålls i fattigdom. Vi skulle komma betydligt längre ifall vi funderade på varför vi har ett överflöd, och hur våra levnadsmönster påverkar världen.

Jag tycker mig också se en tendens till att vi vill ge direkt stöd, framför allt efter den stora flyktingkrisen hösten 2015, och i allt mer tilltagande takt i dagens sociala medier. Ofta ser jag inlägg som handlar om till exempel ett hus som brunnit ner och en familj som förlorat allt. Någon okänd person startar då direkt en insamling av både prylar och pengar. Det swishas till direkta, konkreta fall (även fast vi kanske inte ens är säkra på vem som håller i insamlingen). Tv-program enligt amerikansk förlaga, såsom Sofias änglar har blivit omåttligt populära.

Häromdagen såg jag ett inlägg någonstans på Facebook där någon ville samla in vantar, mössor och långkalsonger och ge till hemlösa, men undrade var man kan hitta dessa hemlösa. På gatan, eller var finns de nånstans? Viljan att konkret överlämna ett par vantar kan te sig starkare än att stödja en etablerad organisation som arbetar med helheten av dessa frågor – eller fundera över hur vår bostadspolitik ser ut och varför det är så svårt att bo eller att hitta någonstans att bo.

Meningen med detta är inte att raljera över människor vilja att göra något. Men jag tycker att det säger ganska mycket ändå. I en värld som alltmer bygger på snabb information och snabba klick har vi blivit bekvämare och vill också ha snabba lösningar. Och detta medan konflikter ter sig allt mer komplicerade, och många platser och människor glöms bort och rationaliseras bort ur vårt medvetande för det helt enkelt verkar för krångligt att sätta sig in i.

Våra medier hjälper inte stort när det kommer till fördjupning. Åtskilliga gånger görs försök till att förklara komplicerade frågor i korta videos med lite infotext, som pekboksvarianten av en dokumentär, eller livesändningar med gissningar och ofullständig information istället för genomtänkta meningar och analyser. Och detta sker allt oftare säger min privata spaning på området. Eller den fruktansvärda idén att förklara något komplicerat på 60 eller 90 sekunder. ”Vem krigar mot vem – Syrienkonflikten på 90 sekunder” (SVT Nyheter) eller ”Har du fattat vad kriget i #Syrien handlar om? Det har pågått i fyra år nu. Här är allt du behöver veta för att förstå kriget – på bara 98 sekunder!” (P3 Nyheter). USAs president hånas för att han bedriver sitt ämbete genom Twitter, men ärligt talat – krisen i Jemen sammanfattad på 60 sekunder är väl inte mycket bättre än en tweet eller ens två? I populismens tid verkar det som om vi alla drar åt det förenklade hållet.

Kanske behöver vi det konkreta för att förstå och för att kunna identifiera oss. Att en barnfamilj behöver mat och blöjor för att klara sig månaden ut är kanske lättare att ta in än övergreppen mot en hel folkgrupp som fördrivs från Burma? Jag förstår att de problem som vi ser enklare och snabbare lösningar på är lättare att ta till sig, så fungerar vi nog alla. Men det är också viktigt att tänka på strukturerna som ligger bakom – varför har vi ett samhälle där en ensamstående mamma som t ex arbetar inom vården inte får ekonomin att gå ihop, varför har vi fattigpensionärer, varför drivs människor på flykt, vad är det som gör att en ung kvinna inte kan föda ett barn utan att få samhällets fördömanden, såsom i Marocko?

Den direkta hjälpen är viktig, den täpper igen hål som uppstått i skyddsnät och släcker bränder som är nödvändiga att släcka. Men vi måste också greppa om de mer långsiktiga frågorna. Det är bättre att människor får en chans till ett värdigt liv från första början, än att någon ska komma och ”rädda” dem.

Så, hur får jag ihop detta med insamlingar av bebiskläder till Oum El Banine. Jo, jag tänker att liksom världen inte är enbart svart-vit åt det ena hållet, är den inte det heller åt det andra. Med Oum El Banine tänker jag såhär: om de kan få kläder och andra förnödenheter från oss som besöker dem, om besökare kan handla med sig blöjor, tvål och bindor när de ändå kommer på besök till Oum El Banine kan Mahjouba och personalen i alla fall stryka några saker från att-göra-listan och från utgiftskontot. Istället kan pengar läggas på de där nödvändiga men mer osynliga utgifterna. Att till exempel kunna betala personalen lön, så det blir möjligt för dem att stanna kvar hos Oum El Banine och på så vis kunna erbjuda kontinuitet och professionalitet i arbetet och mottagandet av kvinnor och barn.

Om Oum El Banine slipper tänka på och lägga tid på att försöka få in pengar till mat och kläder för kvinnor och barn, kan ännu mer tid frigöras för socialassistenten Fatima att följa med kvinnorna till rätten för att folkbokföra sina barn, och ibland även söka deras egen identitet ifall de själva också är födda utanför systemet. Mer tid kan också frigöras till Mahjouba för att kontakta kvinnornas familjer, för att åka och besöka dem i Atlasbergen, eller ordna en bussbiljett så att en våldtagen kvinnas föräldrar kan komma till Agadir för att möta sin dotter och deras barnbarn – för att samtala med dem, och få dem att acceptera sin dotters situation.

Mer tid kan frigöras till att ta kontakter med myndigheter lokalt i Agadir för att få dem att inse att stöd till dessa kvinnor och barn i den kritiska situation de befinner sig i skapar goda samhällsmedborgare på sikt. Och mer tid kan frigöras till att tillsammans med andra kvinno- och barnrättsorganisationer i Marocko driva frågan framåt om lika rättigheter mellan män och kvinnor – och frågan om att alla barn bör ha samma rättigheter oavsett civilstatus för deras föräldrar, något som idag alltså inte är fallet.

Det akuta stödet till kvinnor och barn på Oum El Banine är alltså livsnödvändigt, men målet med verksamheten är ju att situationen och utsattheten som de befinner sig i inte ens ska behöva uppstå. Målet måste vara att Oum El Banine inte ens ska behövas.

De ideella organisationerna i Marocko har under de senaste åren också lyckats driva ett lobbyarbete som gett resultat. Ett exempel, som jag skrivit om flera gånger förut, är den tidigare lagen som gav straffrihet för en man som efter en våldtäkt gifte sig med sitt minderåriga offer. I kort alltså: våldta minderårig, gift dig med henne, gå fri från straff. Lagen, artikel 475 i brottsbalken, var en rest kvar från tiden då Marocko var ett franskt protektorat.

När en 16-årig flicka i norra Marocko tog livet av sig 2012 efter att ha tvingats gifta sig med sin våldtäktsman, startade kvinnorättsorganisationer i landet ett uppror som spred sig, både i Marocko och utomlands. Amina Filali, som flickan hette, och hennes öde blev en symbol för lagen som faktiskt straffade offret för en våldtäkt, medan den skyddade förövaren och inblandade familjers heder och ära. Efter en intensiv och välriktad kampanj fick så regeringen till slut meddela att lagen ska ändras. Idag finns den inte längre kvar. Och arbetet för att förändra fler lagar och samhällets attityder kring sexuella trakasserier och våldtäkter fortsätter (något som dagens friande dom i Fittjamålet visar inte är något som endast ett land som Marocko behöver arbeta med).

120318013100-north-africa-rape-death-horizontal-large-galleryProtester mot artikel 475 efter Amina Filalis död i Marocko våren 2012. 

Ganska ofta får jag frågan om det är jag som har startat Oum El Banine. Det har jag såklart inte. Och jag har inte heller förlöst en enda gravid kvinna eller ens fått ett barn folkbokfört i marockansk domstol. Helt enkelt eftersom jag: 1. saknar kunskaperna och 2. inte behöver, då Oum El Banine har kompetent personal till detta. Kändisars tårar framför kameror gör mig väldigt tveksam, men ännu mer tveksam blir jag när personer som arbetar med den här typen av frågor framhäver sig själva oproportionerligt mycket. De som hävdar att de utför hjältedåd och t ex själva går in och fritar flickor som hålls som sexslavar på bordeller i andra länder. Naturligtvis kan inte privatpersoner göra detta så handgripligen (däremot går det att bistå lokala organisationer, hjälpa till att driva frågorna mm, men det är en annan femma). Vi måste alltid fråga oss själva om vi presenterar en sanningsenlig bild, och, kanske ännu viktigare varför vi gör detta. Hur framställer vi oss i förhållande till dem vi säger oss vilja stödja? Är de ett verktyg för mina intressen eller är jag ett verktyg för deras? Skulle vi göra detta ifall ingen såg?

Är det bästa att helt avstå från att göra något då? Inte alls. T ex tror jag det är viktigt att utbyta erfarenheter. Utöver att föreläsa om Oum El Banine har Mahjouba Edbouche vid sina två resor till Sverige också gjort ett antal studiebesök. Vi har besökt ett arbetskooperativ för socialt utsatta kvinnor, en kvinnojour med skyddat boende, projekt Karin hos Malmöpolisen som arbetar med våldsutsatta kvinnor och barn samt öppna förskolan Grodden i Öjersjö utanför Göteborg. Idéer är till för att delas.

Men viktigt att komma ihåg är att Oum El Banine är en marockansk organisation, liksom alla andra kvinno- och barnrättsorganisationer som finns i Marocko. Nivån av kunskap och professionalitet är hög, och om det är någon som vet hur samhället ska bearbetas är det naturligtvis de som lever mitt i det. Det är deras arbete, deras kamp. Och vi andra, som har förmånen att inte leva mitt i det, kan finnas med som stöd, bistå på de sätt vi kan, och ibland vara vittnen och hjälpa till att lyfta frågorna i våra sammanhang.

Med det sagt vill jag gärna slå ett slag för en aktuell namninsamling för att påverka den marockanska staten att erkänna rättigheterna för barn födda utanför äktenskapet. Uppropet är startat av organisationen 100 % Maman, en OEB-motsvarighet i norra Marocko. Det har sin bakgrund i ett uppmärksammat rättsfall i Tanger tidigare i höst. Den första instansen i rättsväsendet fastställde, banbrytande nog, faderskap för ett barn till en ogift mor. Men detta överklagades och andra instansen har nu upphävt faderskapet. Över 8000 namnunderskrifter har hittills samlats in i protest, målet är 10 000. Så lägg gärna någon värdefull minut på detta.

Länkar

Namninsamlingen för att barn till ogifta mödrar ska få samma rättigheter som andra barn finns här. Info på franska och arabiska, och funkar nog hyfsat i Google translate.

Om fallet Amina Filali och våldtäktslagen: Det finns en kickstarter-finansierad dokumentär av en ung marockansk filmare, Nadir Bouhmouch. Den heter “Article 475 – when marriage become punishment”. Här finns en trailer. För den som googlar lite finns det sannolikt också möjlighet att hitta dokumentären i sin helhet på nätet.

Och sist men inte minst, en artikel som borde vara obligatorisk läsning för alla oss som arbetar med mänskliga rättigheter i andra länder: How to avoid being part of the white savior industrial complex.

 

Och återigen, tack för det här året. Låt oss hoppas att situationen förbättras och stabiliseras ytterligare för Oum El Banine under 2018, så att fler kvinnor och barn kan få chansen till ett värdigare liv, och att vi i Sverige och i andra länder minns vikten av långsiktighet och alla människors lika värde och rättigheter.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *