Barnen som ingen vill ha

FullSizeRender (1)

Jag skulle kunna kalla detta inlägg för ”horungarna”. För det är så barn födda utanför äktenskapet beskrevs i Sverige förr. Men jag väljer den lite mer neutrala rubriken. Häromdagen sändes en oerhört välgjord och intressant dokumentär på SVT. Den hette just ”Horungen”, gjord av Knutte Wester.

Knutte berättar genom akvareller sin farmors historia. Hervor Wester föddes utanför äktenskapet 1909 och betraktades av samhället som en horunge, hennes mamma Ada benämndes som en hora. Ada kunde inte ha dottern hemma, omgivningen accepterade inte det. Hervor blev därför utackorderad till familjer som inte brydde sig om henne. Ada tog hjälp av en fotograf som tog ett foto av Hervor, satte det i sitt skyltfönster med texten “vill någon ha det här barnet?”. Men det är egentligen ingen som vill. Adas desperation växer.

Det går så långt att Ada en vinterkväll går ut på isen i Hammarbyhamnen i Stockholm för att försöka dränka sig själv och dottern. Men hon hittade aldrig vaken i isen som hon sett tidigare under dagen. Hervor Wester blev som vuxen politiskt aktiv och vigde sitt liv åt att arbeta för kvinnors rättigheter och social rättvisa. Det är en fantastiskt gripande och välberättad historia. Den finns på SVT Play och jag rekommenderar den verkligen.

FullSizeRender (4)

Ur “Horungen” av Knutte Wester, 2017, sänd på SVT 2017-04-09

Det är så mycket jag känner igen från Knuttes historia om sin farmor. Rent bildmässigt då den ensamstående modern Ada tecknas med håret under en sjal, men även familjens förskjutning och desperationen som resulterar i ett självmordsförsök. Jag har sett den så många gånger hos Oum El Banine, hos de hjälpsökande kvinnorna som kommer gravida och desperata. Historien känns även igen från Sverige förr i tiden. En ogift kvinna blir gravid – och det ska hyschas ned av familj och samhälle. Kvinnan utmålas som en dålig kvinna. Om barnets far säger ingen något.

FullSizeRender (2)

FullSizeRender (3)

Ur “Horungen” av Knutte Wester, 2017, sänd på SVT 2017-04-09

Astrid Lindgren födde i hemlighet en son i Köpenhamn 1926, då hon var nitton år gammal. Fadern var en äldre, gift man med högt anseende. Hans faderskap mörkades, Astrid fick ta konsekvenserna. Pojken fick namnet Lasse och Astrid tvingades efter två veckor lämna honom i Köpenhamn hos en fosterfamilj. Själv återvände hon hem till Småland för att fira jul med familjen – att ta med bebisen dit var helt uteslutet. Inför familj och släkt i Vimmerby fick hon låtsas som om ingenting hänt.

Det var efter kontakt med Sveriges första kvinnliga advokat, Eva Andén, som Astrid överhuvudtaget fick denna möjlighet. Eva, som bistått många kvinnor i liknande situation, ordnade först så att Astrid kunde lämna Småland och flytta till Stockholm och sedan även med födseln i Köpenhamn.

Under de första åren reste Astrid med nattåget till Köpenhamn så ofta hon kunde och hade råd, vilket var några gånger om året, för att kunna tillbringa ett dygn med Lasse.

kBJXLdMjxhMW3SRAf94bgjWW0fQ

Astrid Lindgren och sonen Lasse

Först när Lasse var fyra år kunde Astrid ta hem honom, och detta var framför allt för att hans fostermor hade blivit sjuk och inte längre kunde ansvara för honom. Något år senare gifte sig Astrid med Sture Lindgren, en man som trots samhällets konventioner faktiskt accepterade att hon hade ett barn sedan innan och Lasse kunde leva med dem. Men Lasses första år blev en sorg Astrid bar med sig genom livet.

Jag påminns också om en bok min morfar lånat mig, ”Barnet som ingen ville ha” heter den. Morfars barndomsvän Jan-Erik Kjellberg gav ut denna självbiografi för några år sedan och författardebuterade då som 90-åring.

I boken berättar han om hur hans föräldrar hade en föräktenskaplig relation, vilket inte accepterades av deras respektive familjer. När hans mamma så blev gravid ingrep familjen och skickade henne till ett hem i Skänninge i Östergötland, långt hemifrån Sundsvall, för att föda i hemlighet. Allt för att inte släkt och omgivning skulle få reda på det.

FullSizeRender

Bild ur Jan-Erik Kjellbergs självbiografiska bok “Barnet som ingen ville ha”

Jan-Erik lämnades egentligen för att dö, men kom så till ett fosterhem i Röttle utanför Gränna, där han tillbringade barndomen. Känslan av att vara önskad av ingen följde med honom hela tiden, liksom i historien om Hervor Wester.

En kortdokumentär i SR Play jag nyligen hörde berättade ungefär samma historia. Den hette ”Efter 65 år ringde brorsan” och handlade om ett äldre brödrapar som nyligen funnit varandra efter att inte ens ha vetat om den andres existens. Anledningen: deras mor blev gravid innan hon var gift, hon blev ivägskickad till ”folkhögskola”, födde, tvingades adoptera bort barnet.

Sedan kom hon hem, gifte sig och nämnde aldrig detta. Men efter att ett foto hittats i dödsboet som väckte frågor, och efter att en väninna till deras mor, numera dement, nämnt något om “folkhögskolevistelsen” började familjen nysta i frågan.

Och, igår såg jag en dokumentär från Italien, som egentligen handlade om något helt annat. I en del av dokumentären handlade det om små samhällen på den italienska landsbygden på 1960-talet. På söndagen stod prästen i kyrkan och räknade upp namnen på alla de kvinnor från bygden som varit på dans under helgen, och därmed var att betrakta som dåliga kvinnor.

Det var naturligtvis även minst lika många unga män från bygden som också varit på dans. Men dessa nämndes inte. Det var förkastligt även av dem att ägna sig åt den typen av världsliga nöjen, men männen kunde bikta sig och på så vis få förlåtelse. Kvinnorna hade inte denna möjlighet. I denna miljö var naturligtvis en utomäktenskaplig graviditet något som allvarligt fick familjens anseende att sjunka i omgivningens ögon.

unknown male no 1

Bild från dokumentären “Unknown male no 1” av Hugo Berkeley, 2017, sänd i SVT 2017-04-09

*

Samhället har varit och är fortfarande besatt av kvinnors civilstånd och kvinnors uppförande (som egentligen inte någon annan har att göra med). Om jag så bara ska boka en flygbiljett med valfritt flygbolag måste jag vid bokningen ange mitt civilstånd: om jag är ”herr” ”fru” eller ”fröken”. Vad har mitt eventuella frökenskap eller fruskap för betydelse för något alls? Jag skulle säga att det bottnar i en tid då vuxna kvinnor faktiskt inte blev myndiga och därmed egna personer utan hela tiden skulle stå under en mans beskydd/övervakning. Allt har vi inte skakat av oss ännu.

I tider då vi allt oftare får höra att ”de” inte är som ”vi” känns det viktigt att minnas dessa historier. De som säger att ”de” inte är som ”vi” kan helt enkelt inte sin egen historia. Jag uppmuntrar alla att ta tillfället i akt när ni möter en äldre person, en släkting eller någon annan. Fråga om hur det var när de växte upp, fråga om de känner till någon liknande historia. Jag gissar att de gör det.

Sverige har inte alltid varit Sverige som det är idag. Alla samhällen utvecklas. För att förstå detta är det viktigt att se till förutsättningarna. Vad är det som gjort att det idag i Sverige är mera möjligt att vara ensamstående kvinna med barn, till skillnad från på Astrids och Adas tid. Folkskolan blev lagstadgad 1842, ca trettio år efter att Sverige och Ryssland slutit fred efter sitt senaste krig. Därefter har vi upplevt 200 år av fred och demokrati, yttrandefrihet och framväxt av välfärdssystem och sociala skyddsnät.

Det är visserligen bara 100 år sedan som stora hungerkravaller bröt ut på olika platser i Sverige våren 1917 och i Göteborg startades ett bröduppror till följd av matbrist och sociala orättvisor. Och det är inte ens 100 år sedan Sverige erkände kvinnors lika rätt till att rösta.

Men steg för steg, utifrån dessa förutsättningar har vi sett framväxt av ett samhälle där individen kan få skydd och stöd i en utsatt situation, oavsett vad familj och omgivning tycker, och där olika faktorer har bidragit till en rimligare vardag. Vi har sett en framväxande aborträtt, sexualundervisning i skolan, förskolor och större möjligheter för kvinnor i arbetslivet. I ett samhälle som utvecklas på olika plan kommer gamla normer inte att ha lika stor bäring.

unnamed (5)

Om vi vänder tillbaka blicken mot Marocko som dessa inlägg brukar handla om blir det därför förhoppningsvis möjligt att se ensamstående kvinnors situation i ljuset av detta. Inga samhällen är exakt lika, och inget samhälle är perfekt. Men det är intressant att se likheter och mönster även om det skiljer i tid.

Det ger också en fingervisning om vad som behövs för att vända en situation och i detta fall: ge ensamstående mödrar och deras barn rättigheter och bättre framtidsmöjligheter i Marocko.

 

LÄNKAR

SVT: Dokumentären “Horungen” av Knutte Wester

Sveriges Radio, Tendens: “Efter 65 år ringde brorsan” 

Viktiga årtal för kvinnors rättigheter kan du läsa mera om här

 

 

En container kommer lastad

T3_Agadir02

Ibland får vi nypa oss i armen. Som när vi nyligen stod i Oum El Banines förråd och tittade på allt material som kommit till Agadir med en container nu i vintras. Det är den värmländska föreningen Karavanen i Forshaga som stöttat Oum El Banine sedan snart två år som skickat den. Under 2016 gjorde Karavanen ett fantastiskt arbete för att samla in saker, samordna, finansiera och sända en hel container till Oum El Banine.

Och de har därtill haft många till sin hjälp. Personalen på lokala Coop som alla har köpt in och skickat med varsin kasse med hygien- och babyartiklar, kyrkans sygrupp som stickat fantastiskt fina babykläder och filtar och besökare på Karavanens loppis i Forshaga som engagerats och kommit och lämnat saker. För att bara nämna några. En beskrivning av allt detta arbete är nästan omöjlig att göra, men vi som sett innehållet i containern förstår vilken otrolig insats av många personer som ligger bakom. Vårt stora tack till er!

Containern anlände till Agadirs hamn i slutet av november. Alla papper och dokument fanns med från Sverige. Men i Marocko krävdes två stämplar från olika myndigheter och en av dessa drog ut enormt på tiden, pga. väldigt lång handläggningstid i samband med myndighetens byte av lokaler mm. Först i januari var alla dokument godkända och klara.

15420986_921034821331501_8634506000457204011_n

Karavanen och Oum El Banine går igenom dokument och stämplar.

Nästa projekt var att få ut containern från hamnen. Det tog två personer från Oum El Banine en hel dag för att få ut hela containern. I processen ingick att plocka ur varenda sak ur 20-fotscontainern för att granskas av en kontrollant och sedan lasta in igen samt förhandla med hamnen om de överhuvudtaget skulle få lösa ut allting. Till slut gick det vägen. Egentligen finns en avgift per dygn som containern blir liggande i hamnen, men genom hjälp från två fraktbolag så behövde inte Oum El Banine betala något.

När alla saker äntligen var levererade till Oum El Banine ca tio minuters bilresa från hamnen kunde Mahjouba och de andra äntligen andas ut. Och inse vilken fantastisk leverans de fått från Värmland!

09

När vi kommer till Oum El Banine står två sängar på högkant innanför dörren. De står där för att dagen efter levereras hem till mödrar som är i behov av extra stöd. Det är dels den unga mamman som födde för tidigt, och som nu mot mat och husrum arbetar i Oum El Banines daghem (för att samtidigt kunna vara nära sin lilla dotter som nu är ca två månader men i storlek som en nyfödd). Den andra mamman är hon som är gravt hörsel- och synskadad.

Båda dessa mödrar kommer alltså att få en varsin bra säng. Det är annars en väldigt stor utgift för en ensamstående kvinna. Både Oum El Banine och Ahddane försöker att köpa sängar åt kvinnorna, i den mån det finns ekonomi till det, men de är oftast inte i närheten av så bra som dessa, så detta var otroligt värdefullt.

07

Med containern skickade Karavanen även en helt ny tvättmaskin. Det var en mycket uppskattad gåva till Oum El Banines kvinnohem. Den gamla tvättmaskinen har stått i köket på kvinnohemmet, trasig sedan 2009. Förhoppningen har funnits att någon dag ha råd att köpa reservdelar till den och försöka laga, men den dagen har ännu inte inträffat. De senaste åtta åren har de höggravida och nyförlösta kvinnorna alltså tvättat för hand. Men nu är den nya tvättmaskinen installerad.

02

På daghemmet noterar vi flera barnstolar från IKEA när barnen ska äta lunch, de har inte funnits där tidigare. Några barn har också på sig haklappar med text från en svensk barnmatstillverkare. Personalen pekar ut mera av sådant som redan används i verksamheten: i köket står nu t ex en kyl och frys som kom med containern (och den frysen är den enda fungerande på daghemmet). I entrén pekar Latifa på en röd barnvagn: ”den kom också från Karavanen”, säger hon. För att bara nämna något.

En del saker är också redan fördelade till andra organisationer och personer i behov, såsom t ex ett antal rullstolar som fanns med i lasten. I förrådet är det nu fullt, liksom i ett kontorsutrymme på övervåningen som för närvarande inte används till annat.

14

Oum El Banine är dock försiktiga med att dela ut alltför mycket material på en gång. Vem vet när nästa donation kommer? För att inte riskera att om t ex ett halvår stå utan kläder och andra förnödenheter till kvinnor och barn försöker man spara, och dela ut lite i taget, även när man mottagit stora donationer. Så även denna gång.

Så i förrådet ser vi flyttlådor som det står IKEA och Claes Ohlson på, stora plastkassar i omisskännligt Ullaredsgult står där också. Att ha ett stort lager med kläder till kvinnorna, barnkläder, sängkläder, handdukar, köksartiklar mm ger Oum El Banine en trygg bas att stå på. Om inga resurser behöver läggas på sådant får organisationen och de enskilda mödrarna mer pengar över att använda till mat, mediciner, blöjor och andra förbrukningsvaror som de så väl behöver.

01

Mahjouba Edbouche, Oum El Banines grundare

På Oum El Banine finns en stor tacksamhet för dessa saker som skickats. Ett stort tack från Mahjouba och alla oss till Karavanen och alla inblandade!

Barnen på gatan

DSCF8130 kopia-1

I Marocko är taxi ett lika vanligt transportmedel som buss, eller faktiskt ännu vanligare. Kollektivtaxis är billigt och det enklaste sättet att transportera sig. En kväll sitter vi i baksätet på en minitaxi. Klockan närmar sig midnatt, vi är på väg hem. Vid den stora korsningen där Agadirs huvudgator Mohamed V och Hassan II möter varandra stannar taxin vid rött ljus. Utanför fönstret, mitt i vägen, kommer en liten pojke fram. Hans hår är lockigt och hans kläder smutsiga. Han är nog ungefär åtta år.

Då många tigger på gatan i Marocko – äldre personer, gatubarn, sjuka, personer med handikapp, ensamma mödrar och deras små barn – brukar jag ha några mynt redo i fickan. Vid trafikljus i Agadir är det inte ovanligt att senegaleser kommer fram och ber om hjälp. De har varit på väg till Europa men fastnat i Marocko då landet tillsammans med EU effektivt håller gränserna stängda. Vid korsningar och rondeller blir det också nu allt vanligare att se syriska familjer som vädjar om hjälp. Så det är inte något ovanligt. Men ikväll är jag av någon anledning inte beredd.

Mitt enda fokus var att komma tillbaka till hotellet efter en lång dag och krypa ner i sängen. Men då dyker pojken upp utanför taxifönstret. Trafikljusen börjar redan slå om, veven till fönstret i baksätet är trasig, som de ofta är i de slitna taxibilarna. Vi åker, och snart är han utom synhåll. Men jag hinner se att han går till sidan av vägen, sätter sig och kurar ihop på trottoarkanten. Ska han sova där?

Vad ska vi göra? Be taxin vända? Hoppa ur, springa tillbaka och se om vi hittar honom? Men jag vet också att det inte kommer hjälpa annat än för ett ögonblick. Jag kan ge honom alla mynt jag har i fickan, jag kan ge honom hela min plånbok. Det räcker inte. Han behöver stöd på så många plan för att ta sig därifrån.

DSCF8080-1-8

Varje kväll kommer små barn fram och vill sälja något, kanske en ros, ett paket näsdukar. Eller så ber de om pengar. Många av barnen har slitna kläder. En del har föräldrar som skickar ut dem för att tjäna pengar, andra är övergivna. Uppgifter talar om 60 000 – 80 000 barn som lever på gatan i Marocko. Kvällarna är kyliga nu men de har bara flipflops eller andra enkla plastsandaler på fötterna. En del som kommer fram är påverkade, blicken är dimmig. Det är svårt att ta in, men om de barnen säger vi flera gånger att de nog redan är förlorade. Hur kan vi säga så om ett barn som inte ens fyllt tio år?

Dagen efter ska vi till Dcheira och Oum El Banines systerorganisation Ahddane. Vi ska dit för att hälsa på och för att köpa in blöjor då de håller på att ta slut i daghemmet som organisationen driver. Men den här dagen besöker vi inte bara Ahddane utan även några andra ideella organisationer som ingår i deras nätverk i området, där fattigdom och social utsatthet är utbredd.

DSCF8073-1-7

Tillsammans med Ahddanes socialassistent Hanane åker vi till en annan del av Dcheira, där organsationen Tarouanou ligger. De stödjer barn som lever på gatan. De erbjuder undervisning, fritidsaktiviteter, trygghet och gemenskap för barn som aldrig levt i en fungerande familj. Det är bara pojkar. De är i ca 8-12-årsåldern och har levt utanför systemet. (Viktigt att påpeka i sammanhanget är att för varje utsatt pojke i Marocko finns det minst en lika utsatt flicka. Men dessa arbetar framför allt som pigor i privata hem och de syns därför inte på gatan på samma sätt. Även där talas om 60 000 – 80 000 flickor under 15 år som arbetar så. Dessa flickor får vi inte glömma).

DSCF8362-1-14

Tarouanou har inte funnits så länge i Dcheira men arbetet går snabbt framåt. De har lyckats få lokalerna gratis av lokala myndigheter, och kommunen betalar för en lärare och en kokerska. I övrigt lever de på gåvor och knappa resurser. Men det går framåt: nu under vintern har de kunnat köpa in sängar och ordna nattbemanning så att barnen ska kunna övernatta. Tolv sängar står utmed väggarna. Barnen sover där, och sedan får de sin undervisning vid de två plastborden som står i mitten av rummet. De sitter på plaststolar, det ser ut som ett enkelt trädgårdsmöblemang. Undervisningsmaterialet består av skrivböcker, varsin penna och en whiteboardtavla som läraren skriver på. Och det fungerar väldigt väl.

DSCF8051-1-2

Trots att vi är på besök, och trots att lokalradion kommit dit denna förmiddag för att intervjua Mahjouba som också är med oss och de pratar högljutt i andra änden av rummet, är pojkarna fokuserade på sin lektion. Läraren skriver på tavlan, sedan läser de efter, i kör och var och en för sig. Någon annan i personalen går förbi borden, kikar lite över axeln på några av pojkarna, rufsar lite i håret på han som heter Zakaria. Han vänder sig om, ger henne en snabb kram. Sedan fortsätter de läsa.

DSCF8146-1-12

En av pojkarna som sitter i blå tröja vid bordet närmast tavlan är 8 eller 9 år, han vet inte själv. Han heter Moustafa och har levt på gatan sedan han var liten. Han har varit beroende av att sniffa lim. I november kom han till Tarouanou och fick då hjälp att sluta. Nu har han varit ren i fyra månader. På Tarouanou får barnen även möjlighet att utöva sport, leka och spela spel. På helgerna spelar de ofta fotboll eller gör små utflykter med personalen.

Några pojkar som är lite äldre, i femtonårsåldern, får också stöd av organisationen. De bor inte där, men de har fått hjälp att komma in på en yrkesutbildning där de är dagtid och sedan kommer de till Tarouanou för att äta och duscha. Barnen får även hjälp att söka sin identitet så att de kan bli folkbokförda, vilket de flesta av dem inte är.

DSCF8372-1-16

Det är bra att se världen för vad den är, men det är ännu bättre att motbevisad ibland. Det är inte försent för de barnen vi ser på gatan, med rätt stöd kan deras liv vändas. Tarouanous arbete visar detta. Men allra viktigast vore att samtidigt ge stöd till utsatta mödrar, så att de kan behålla sina barn. Så att barnet och modern får en trygg start tillsammans och barnet inte behöver hamna på gatan överhuvudtaget. Dessutom hjälps då även flickor ur en utsatt situation där de kanske tvingas arbeta istället för att gå i skolan eller blir bortlämnade till sitt öde. Oum El Banine och Ahddane gör allt detta.

9789127145061

Och om detta har jag fått möjligheten att berätta i en bok som kom ut i förra veckan. Journalisten Katia Wagner har skrivit reportageboken ”Pojkarna och de ensamma poliserna” om några av de marockanska ungdomar som lever på gatan i Sverige, och om poliserna Christian Frödén och Mikael Lins i Stockholm som arbetar uppsökande gentemot ensamkommande, och däribland killarna från Marocko. Det känns otroligt värdefullt att i detta sammanhang få berätta lite om Oum El Banines arbete – och hur vi på lång sikt faktiskt kan undvika att barn alls hamnar på gatan och i utsatthet.

Här finner du den välskrivna boken Pojkarna och de ensamma poliserna och se gärna inslaget om boken med Katia Wagner och Christian Frödén på TV4 i förra veckan.

 

/Jennie Silis, kontaktperson i Sverige för Oum El Banine och Ahddane

Foton av Karim Taib.

Världen är större än oss

DSCF4669-1

Jag sitter på flygplatsen i Marrakech och äter en banan från Ecuador. Egentligen är de lokala bananerna mycket godare, men i stressen tog jag fel i den lilla supermarketen precis innan vi åkte till flygplatsen. I vilket fall funderar jag på hur importen ser ut, går det båtar direkt från Sydamerika till Marocko? Vilket språk pratar bananexportörerna med den marockanska hamnen, spanska? På tavlan över avgående flighter i Marrakech ser jag destinationer som Moskva, Milano, Dubai.

Som svensk är det ibland lätt att tro att hela världen på något sätt kretsar runt Sverige. Om man ska tro kommentarsfält på Facebook, Twitterinlägg och Flashbacktrådar vill också hela världen komma till oss, och hela världen är beroende av Sverige och den svenska skattkistan. Att resa och uppleva andra delar av världen – och andra delar av världens interaktion med varandra – är nyttigt för att motverka denna enögdhet.

Världen är global, vi drar nytta av det och det möjliggör att vi kan resa i princip vart vi vill (förutsatt att ekonomiska resurser finns). Men världens globalitet är inte ensidig. Om vi kan åka till t ex Thailand och ta del av allt som erbjuds oss där, om vi kan komma nära världen så får vi också räkna med att resten av världen kommer precis lika nära oss. Vi kan inte välja att vi bara ska ha fördelar. Det är inte bara vi som kan resa, även om det framförallt är vi som kan välja att resa lagligt och med komfort. Det finns även nackdelar som vi inte kan undgå. Världen hänger ihop och världen är större än oss.

Mödravårdscentral

Hela världen står och faller inte med Sverige, men det känns ändå fint när personer vi träffar i Marocko spontant refererar till Sverige såsom det land som öppnat sina gränser för flyktingar. De kvinnliga läkarna på mödravårdscentralen nära Oum El Banine säger: ”Ahaa, Sverige, det är ni som tagit emot alla syrier!” De säger det med respekt i rösten. Internationell solidaritet har ett värde även för den som inte är direkt berörd.

Någon av sjuksköterskorna tillade också lite skämtsamt: ”var ska alla svenskar få plats när det kommer så många syrier till ert land?” Att detta är en reell diskussion för många säger vi inte. Samma morgon hade vi också läst på SVT Nyheter om ännu en nedlagd matvarubutik i glesbygden och om ett BB som stängt och ersatts av bilförlossningar i norr. Anledningen: det finns inte tillräckligt med folk där. Vi har nog plats för några fler i vårt stora glesa land.

Är hela världens problem vår angelägenhet då? Ja, och nej. Det vore naturligtvis orimligt att lägga allting på svenska axlar, fast det är ju knappast någon som föreslagit heller. Men så länge vi lever och bygger vårt välstånd på andra människors utsatthet: så länge vi handlar billiga prylar tillverkade i sweatshops i Sydostasien, eller av syriska flyktingbarn i klädkedjornas fabriker i Turkiet, så länge vi äter choklad, kaffe och bananer plockade av underbetalda arbetare som utsätts för gifter på plantager i Afrika och Sydamerika har vi såklart ett direkt ansvar.

Dessutom har vi möjligheter att påverka världen i rätt riktning, genom vår konsumtion men även genom andra handlingar. Det handlar inte om välgörenhet, att vi ska engagera oss för att det ska kännas bra för oss. Det är inte för vår skull. Ingen väljer vem den ska bli född av, ingen väljer var den ska bli född. Att bli född i Sverige är ingen belöning för något, det är inget vi har förtjänat. Det är en slump. Den hade kunnat se helt annorlunda ut.

DSCF7434-1

I fredags kom vi på förmiddagen till Oum El Banines kvinnohem. En av mödrarna, Amina, höll precis på att packa ihop sina saker då. Allt hade gått fort. Hafida fick för en stund sedan ett telefonsamtal, och klartecken om att det nu fanns ett rum i Ait Melloul utanför Agadir som hon skulle kunna hyra. Oum El Banine betalar första hyran och ordnar ett arbete åt henne. Aminas månadsgamla bebis ska tas omhand dagtid av Aminas mamma, som reser från Essaouira för att hjälpa sin dotter. Detta är ovanligt.

Hafida är vaksam. Hon säger till Amina att vara försiktig. Hon ska akta sig för prostitution och personer som vill utnyttja henne i området dit hon ska flytta. En ogift mor är ofta en tacksam måltavla för den som vill utnyttja kvinnor där. Om hennes mamma försöker övertala henne att lämna bort bebisen ska hon komma tillbaka till Oum El Banine igen.

Amina räcker över sin bebis till en av de gravida kvinnorna för att kunna packa. Allt hon äger får plats i en väska av storlek weekend bag. Hafida plockar fram lite bebiskläder, ett paket bindor och lite andra hygienartiklar som hon också trycker ner i väskan. Sedan lindar hon in sin bebis i en filt och åker mot sitt nya liv.

DSCF7392-1

Det blir lunchtid på kvinnohemmet. Kvinnorna har lagat couscous, såsom alltid på fredagar. Den har ångats flera timmar tillsammans med kött och grönsaker och serveras på ett stort lerfat som alla gemensamt äter ifrån. Eftersom jag är vegetarian avstår jag. Jag dricker istället bara ett glas av den syrade (filmjölksliknande) mjölken som alltid serveras till couscousen i södra Marocko. Mitt i måltiden vaknar en av bebisarna i sovrummet intill. Det är Mohammed Amin, han gråter. Jag hämtar honom och försöker trösta medan hans mamma Houda äter.

Efter maten får vi höra hennes historia. Det visar sig att hon är från Marrakech och hon flydde från sin familj när hon blev gravid. Hon lyckades få ihop pengar för att ta långfärdsbussen mot Agadir. Hon kom till den stora busstationen i Inezgane strax utanför staden. Houda var då höggravid, men hade ingenstans att ta vägen. Hon kände ingen här, hade ingen att ringa. Hon var rädd att uppsöka sjukhus. Kanske skulle de meddela hennes familj var hon var och att hon skulle föda ett barn?

Houda blev kvar vid busstationen. Hon hade redan lite bebiskläder som hon fått av en vän innan hon lämnade Marrakech. Hon ordnade ett plaststycke, som en liten presenning, och en sax. Och på plasten födde hon sedan, precis utanför busstationen. Hon klippte navelsträngen själv.

En polis passerade förbi, såg vad som hände. Han gav henne en sedel, uppmuntrade henne att ”söka hjälp någonstans”. En annan förbipasserande, en medelålders kvinna, sade till henne att det finns en organisation som heter Oum El Banine. Nu är hon trygg med Mohammed Amin på kvinnohemmet. Men det blir komplicerat att folkbokföra honom då han inte föddes på sjukhus där läkare kunnat skriva en födelseattest.

Istället måste hon nu uppsöka läkare som ska titta på hennes underliv och bedöma om hon nyligen fött barn. Eventuellt måste hon även samla ihop vittnen som såg förlossningen vid busstationen. Oum El Banine kommer att hjälpa henne genom processen för att Mohammed Amin ska bli registrerad och få en chans att komma in i samhället.

DSCF7565-1

Vi tror ibland att vi vet allt. Men en del saker kan vi inte ens föreställa oss. Varför vi ska hjälpa kvinnor som Houda och hennes bebis? Måste vi? Nej. Men vi kan. Det räcker så.

 

Ps. Tack Karim för dina foton.

 

T A C K !

IMG_8288

Den 1 mars klev vi upp ohemult tidigt för att ta morgonflighten från Köpenhamn till Agadir. 10 år tidigare, faktiskt på dagen 10 år, gjorde jag samma resa, då på väg till praktik i Marocko som en sista del av utbildningen på Malmö Högskola. Tio år är en ansenlig del av livet. Oum El Banine gick från något jag skulle göra en begränsad tid för att få ihop rätt antal högskolepoäng och lite praktisk erfarenhet om de mänskliga rättigheter jag läste om i kursböckerna – till något som blev en stor del av mitt liv.

Och genom allt stöd från er: familj, vänner, vänners familjer, grannar, kursare, kollegor, marockoresenärer och allt vad ni är har Oum El Banine blivit en del av fleras tillvaro. Och på plats har all er hjälp och support inneburit att fler kvinnor och barn har fått möjlighet till ett värdigt liv tillsammans. Om jag så skulle ägna de närmaste tio åren åt att försöka formulera ett tillräckligt stort tack så skulle det nog inte vara nog.

När jag skrev på Facebook att jag var på väg till Agadir denna gång var det några som hörde av sig och frågade om Oum El Banines behov och om de kunde bidra med något. Det är alltid otroligt välkommet. Med era swishningar har vi kunnat köpa in förnödenheter till Oum El Banine och lillasysterorganisationen Ahddane. Vi frågade personalen vad det var störst behov av just nu. I Oum El Banines daghem var mjölkpulver av högsta prioritet. Då mödrarna börjar arbeta för att kunna försörja sig när barnen är endast 40 dagar gamla finns stort behov av mjölkpulver under dagtid (resten av dygnet ammar de). Så bebisarna är små på dagiset – och många. På avdelningen för de allra minsta (1-8 månader) är det nu 14 bebisar. Mjölkpulver för bebisar 6-12 månader fanns hemma, men pulvret för de allra minsta var nästan slut.

IMG_8223

Med era bidrag kunde vi gå till apoteket och beställa två stora kartonger med mjölkpulverburkar. Detta kommer att räcka flera veckor. Det är två anställda på bebisavdelningen som ansvarar för de 14 bebisarna. Det är inte en lätt uppgift. Men just nu finns även två av mödrarna på plats för att hjälpa till. Mot mat och husrum arbetar de i daghemmet, samtidigt som de har sina egna barn där.

De har båda en lite speciell situation som gör att de är där. En av mödrarna har jag berättat om tidigare, hon kommer från Marrakech och blev våldtagen och sökte sig i desperation iväg och hamnade i Agadir. Hon har kraftigt nedsatt hörsel och syn och har stora talsvårigheter. Hennes bebis är nu tio månader, och med extra stöd från Oum El Banine klarar de två sig ganska bra tillsammans. Utan Oum El Banine hade det sannolikt varit helt omöjligt.

Den andra modern som också arbetar i daghemmet nu är en ung kvinna vars bebis föddes för tidigt. Flickan är två månader gammal nu, men i storlek som en liten nyfödd. Då denna bebis har extra behov har hennes mamma alltså fått möjlighet att arbeta i daghemmet för att kunna vara nära henne. Det extra stödet dessa mödrar får är också materiellt. De har t ex precis fått varsin säng av Oum El Banine, efter att den värmländska organisationen Karavanen skickat en container till Oum El Banine under vintern. En riktig säng skulle de annars inte ha råd med, så detta var otroligt välkommet.

IMG_8380

På kvinnohemmet var det framförallt hygienprodukter och mat som det fanns behov av just nu. Vi gjorde ett stort inköp av tvål, schampo, bindor, extra tjocka bindor att ha för blödning efter förlossning, diskmedel och andra rengöringsprodukter och en säck med 6 kg tvättmedel. På kvinnohemmet har mödrarna tvättat för hand sedan 2009 då den gamla tvättmaskinen gick sönder och det inte funnits några pengar att laga den eller köpa ny. Men tack vare containern som Karavanen skickade och en helt ny tvättmaskin med den har nu livet på kvinnohemmet förenklats avsevärt. Vi firade detta med att köpa tvättmedel. Och det går åt. Under januari och februari har det varit ca åtta kvinnor på kvinnohemmet och förråden med förnödenheter har tagit slut.

Just nu är det tre kvinnor på kvinnohemmet, två med bebisar, och en höggravid. En kvinna som födde för en vecka sedan är kvar på sjukhuset med sin bebis. Hon förlöstes akut med kejsarsnitt och komplikationer har uppstått efter detta, då såret inte läker som det ska. Hon är därför kvar på sjukhuset för vård och observation. Flera höggravida kvinnor är på väg att flytta in, så platserna fylls på fort.

IMG_8307

En del av inköpen till kvinnohemmet

Vi kunde även tillsammans med Hafida som är föreståndare för kvinnohemmet göra inköp av matvaror, som t ex två plattor med ägg, 3 kg lammkött, 3 kycklingar, ett antal kilo frukt såsom bananer, äpplen och apelsiner och basvaror och frukostvaror såsom bröd, mjölk, socker, marmelad, ost, buljong och konserver med makrill.

Till lillasysterorganisationen Ahddane köpte vi drygt 20 paket blöjor då läget var akut. Rent juridiskt är organisationerna två separata, men de leds båda av Mahjouba Edbouche och har samma målgrupp: ensamma mödrar och deras barn. Därför gick en del av donationerna till att köpa blöjor även till dessa barn.

IMG_8417

IMG_8416

Att bära 22 paket blöjor är lite knepigt. Innehavaren av den lilla affären snett över gatan hämtade därför en vagn och hjälpte oss att köra dem till Ahddane. 

Till er som swishat skickar jag en mer detaljerad redovisning om hur vi spenderat pengarna ni skickat. Men ett stort tack vill jag säga redan här – och ett stort tack också till alla er som skickat med bebiskläder och andra förnödenheter från Sverige. Mitt källar- och vindsförråd har haft stora lager av material till Oum El Banine tack vare generösa gåvor från er. Inför denna resa efterfrågade jag därför inte något, utan tog med av det ni redan gett. Nu är förråden tomma – och en massa bebiskläder, kläder till kvinnorna, filtar, sängkläder, handdukar, mjukisdjur och pussel är fördelade till Oum El Banine och lite även till Ahddane.

Detta stöd är otroligt viktigt, ju mindre pengar Oum El Banine och mödrarna behöver lägga på kläder och liknande, desto mer finns över till mat, mediciner och förbrukningsvaror. Det får nog bli ett eget inlägg om detta snart, så håll utkik här.

Det blir inte alltid som vi tänkt oss

img_4980

Det här skulle blivit ett inlägg med bilder på glada barn som fått göra sitt kanske livs första utflykt till stranden. Mödrarna till barnen på Oum El Banine har varken råd eller tid att ta sina barn på så mycket aktiviteter, då de måste arbeta den större delen av dygnets vakna timmar. Tanken var därför att under resan till Agadir nu i november ta med barnen på Oum El Banine på en liten utflykt. I Agadir finns en stor, fin strand och precis ovanför en liten park med olika fåglar och smådjur. Vi skulle bjuda med barn och personal hit, ta med lunch och bjuda barnen på glass. Men ibland blir det inte som man tänkt sig. På Oum El Banine är det svårt att planera. Roliga saker får skjutas på framtiden till förmån för de mer nödvändiga och akuta.

Inför resan till Agadir nu i november samlade vi in strandleksaker: spadar, krattor, sandformar mm, skänkta handdukar och solkräm för barn. Pengar för utflykten fanns genom en gåva och min väldigt snälla barndomsvän Marcus skickade dessutom ett stort bidrag för att göra barnens dag speciell. Men, situationen på Oum El Banine är ansträngd: en i personalen är gravid med komplikationer och det finns inte pengar att ta in någon ersättare. De andra får därför helt enkelt arbeta lite mer. Samtidigt är det många barn i daghemmet och flera kvinnor på kvinnohemmet än vanligt. Behoven är stora.

Det finns även flera barn och kvinnor som är i behov av sjukvård och mediciner. En av bebisarna, en tvåmånaders, har problem med matsmältningen. Han kräks upp det mesta han får i sig och medicineras för detta. En av mödrarna är nästan blind, nästan döv och har även talsvårigheter. Hon blev vid upprepade tillfällen våldtagen av en man. Hon blev gravid och är nu ensam med sin bebis. Med anledning av hennes extra utsatta situation får hon arbeta i Oum El Banines daghem mot mat och husrum, samtidigt som hon har sin egen sjumånaders bebis där. Hennes syn försämras gradvis (om vi lyckats översätta det rätt så tror jag att det är grön starr hon har). Oum El Banine har tagit henne till ögonläkare och de har sagt att det sannolikt går att rädda synen på hennes ena öga men inte det andra. Hon behöver operation och Mahjouba ska ta henne till Marrakech för detta så fort tid och pengar finns för att göra denna resan. Mahjouba arbetar väldigt mycket, hon åker mellan de olika delarna av verksamheten och försöker hålla jämna steg med en utveckling som aldrig tycks avta.

img_5141

Utöver den stora arbetsbelastningen så visade personalen även att det nästan var tomt i skafferiet både på daghem, kvinnohem och på lillasysterorganisationen Ahddane. Det fanns även ett stort behov av blöjor och hygienartiklar. Det var därför på flera sätt inte läge att lägga tid och pengar på en utflykt just nu. Istället ägnade vi tid åt att göra olika inköp efter att ha hört med personalen vad som är mest brådskande. Tack till er som swishat och satt in bidrag till detta! Det är otroligt värdefullt. Till kvinnohemmet kunde vi köpa matvaror såsom ris, pasta, couscous, linser, torkade gröna ärter, olivolja, te, sylt, mjölk, smör, ost, ägg, 4 hela kycklingar, bananer, äpplen, morötter, potatis, färsk mynta (ett måste till det marockanska teet, ett stort knippe kostar ca 1 krona) och andra matvaror och hygienartiklar såsom tvål, våtservetter för blöjbyte och stora bindor för blödningar efter förlossningen.

Vi lade en tjuga på en visp också. På kvinnohemmet fanns ingen i helt skick. Istället har de använt två gafflar som visp. I ett hem för sex-sju kvinnor åt gången där det bakas och all mat lagas från grunden känns det som en rimlig utrustning att ha. Och – strax efter vi lämnat Marocko för denna gång kom föreningen Karavanen från Värmland dit och hade bland annat med sig en elvisp till kvinnohemmet (och mer om Karavanen i kommande inlägg då de har gjort en helt fantastisk insats genom att skicka en hel container fylld med saker till Oum El Banine!).

img_5128

fullsizerender-1

Till daghemmet handlade vi på souken (souk al Had, den stora marknaden) i Agadir. Youssef, Hicham och Tor var med och handlade och kånkade varor. Vi köpte stora mängder frukt och grönsaker: bland annat bananer, äpplen, apelsiner, potatis, morötter, squash och bönor, och även mycket ost, ägg, blöjor och toalettpapper. Vi hade även tänkt att handla mjölk och yoghurt, men det finns inte på souken. Vi skulle köpa det i en affär på vägen till Oum El Banine, men i Marocko löser sig saker ibland på okonventionella sätt. Parkerad på gatan utanför souken stod en lastbil fylld med mejerivaror. Det är en som brukar leverera till butiker. Hicham och Tor hoppade snabbt ur bilen och fick köpa en massa mjölk och yoghurt till bra pris!

fullsizerender

img_5132

Till Ahddane handlade vi framförallt i den lilla butiken snett över gatan i Dcheira. Med svenska mått skulle den klassas som en kiosk, den är inte många kvadratmeter stor, men där hittade vi det mesta Ahddane behövde. Varorna är staplade från golv till tak och de som arbetar i butiken har stegar och långa träpinnar för att få ner varorna som är längst upp. Utöver en massa basvaror, ägg, yoghurt och hygien-, och städartiklar köpte vi även sex stora paket blöjor. När vi var på Ahddane och frågade vad de behövde pekade de på ett högt skåp i ett hörn. Högst upp låg ett halvt paket blöjor – det sista de hade sade dem. Nu är det påfyllt och vi lämnade även pengar för att köpa in frukt, grönsaker och kött/kyckling/fisk.

lista

fullsizerender-4

Med det ni har swishat och satt in under november har jag nu även skickat ca 9000 kr till Oum El Banines konto. De har en skuld till apoteket för mediciner till kvinnor och barn sedan några månader tillbaka och personalen har inte fått betalt sedan i augusti. Så det finns många hål att täta.

Glädjande nog kommer nu också flera besökare till Oum El Banine. Under vinterhalvåret landar planen från de nordiska länderna varje vecka på Agadirs flygplats och det är många som hittar till Oum El Banine. Nu i veckan var Evy och Charlotte från Norge på besök. En annan kvinna från Norge, Gunhild, kommer om några veckor tillsammans med sin marockanska familj. Alla med insamlade medel och kläder till kvinnor och barn. Nu i veckan som kommer får Oum El Banine besök av Malak och hennes svägerska från Danmark. Malak har genom ett event i Köpenhamn gjort en insamling för Oum El Banine och kommer med nappflaskor, nappar, amningskupor och pengar att köpa blöjor och mjölkpulver för. Genom en generös privat gåva kommer Oum El Banine även få nya varmvattenberedare till både kvinnohem och daghem, vilket också har varit en stor och brådskande utgift för organisationen.

Mitt stora, stora tack till alla som bidrar! Det gör skillnad. (Och strandleksakerna står tillsammans med handdukarna i en stor IKEA-kasse på Oum El Banine och väntar. I januari återvänder vi och förhoppningsvis har det lugnat sig lite då så att vi kan göra utflykten).

Det oförutsedda är vardag

På Oum El Banine är mycket vardag och rutiner. Barnen i daghemmet äter alltid lunch klockan 11.00. Efter maten sover de till klockan 14.00. På kvinnohemmet finns en veckomatsedel. Varje dag är det någon av kvinnorna som ansvarar för matlagning, och någon annan för tvätten osv. Men i denna vardagliga lunk händer också alltid något. Oförutsedda händelser är på sätt och vis en lika stor del av vardagen som fasta mattider och tvättdagar. För varje dag knackar det på Oum El Banines port och nya hjälpsökande kvinnor kommer i en strid ström.

img_4926

I torsdags var vi på kvinnohemmet. Det var redan fem kvinnor och fyra bebisar där när vi kom och det skulle bli flera under dagen. Redan på förmiddagen kom en kvinna och bebis tillsammans med socialassistenten Fatima. Aicha, som den unga kvinnan heter, hade fött två dagar tidigare och hon hade väldiga smärtor. Hon kunde knappt gå, Fatima bar hennes bebis och lilla väska. Aicha hade kommit till Oum El Banine och sökt hjälp samma dag som hon födde. Hon kom höggravid till Oum El Banine i tisdags i förra veckan. Hon hann bara sitta ner och vänta på sin tur för rådgivningssamtal innan förlossningen startade och de fick köra henne i ilfart till sjukhuset. Strax innan lunch kom Mahjouba med en ytterligare en kvinna och en bebis till kvinnohemmet. Det fanns ingen parkering på gatan utanför så hon fick dubbelparkera, och vi sprang ut för att möta dem. Zahra är 21 år, hon kommer från Sahara, men är i Agadir för att läsa på universitetet. I våras behövde hon hjälp av en man. Han krävde sex i utbyte.

fullsizerender

Flera av kvinnorna är deprimerade när de kommer till Oum El Banine, de känner att deras chanser i livet nu minimerats pga graviditeten. Många har försökt ta livet av sig innan de kommer till Oum El Banine, och även längre fram i graviditeten och efter förlossningen kan depressionen fortsätta. Det är inte ovanligt att de tappar matlusten. Men Hafida som arbetar på kvinnohemmet försöker förmå dem att äta så att de ska kunna amma sina barn. Vi tog med ett våffeljärn till Marocko denna gång. Vi tänkte att lite våfflor alltid kan gå ner, även om man inte har någon direkt matlust. Och då våffelsmeten innehåller både mjölk och smör blir det näringsmässigt inte så dumt (i alla fall inte om man jämför med det vita brödet som annars är basföda här). Våfflorna gjorde succé efter lunchen i torsdags. Vi lagade dem och åt tillsammans och det blev en fin eftermiddag mitt i allt.

Processed with Snapseed.

Ett av Oum El Banines mål är att få kvinnans familj att acceptera henne och hennes barn. Det är inte ett lätt arbete – men ibland lyckas det. Alla kvinnor uppmuntras att berätta för sina familjer att de är gravida/har fått barn. Zahra, den unga studenten, har själv pratat med sina föräldrar i telefon under den senaste veckan. Någon förklarade för mig att hennes föräldrar reagerat som en struts. De stack huvudet i sanden, ville inte låtsas om att deras dotter fått ett barn. Men efter några samtal till och även efter att Mahjouba talat med dem reste de så tidigt på morgonen idag från den lilla staden i kanten av Sahara där de bor, för att träffa sin dotter och barnbarn på Oum El Banines kvinnohem. Då Zahra läser på universitetet genom stipendium kommer hon antagligen att kunna fortsätta sina studier, och samtidigt lämna sin son på Oum El Banines daghem dagtid. Kanske kan hon också få komma hem till familjen vid någon högtid, eller om föräldrarna kanske någon gång kommer till Agadir för att hälsa på. Dagens möte var i alla fall ett första steg mot detta.

Familjeåterföreningarna är viktiga och tar tid. Men samtidigt som Zahras föräldrar kom från Sahara, kom även en hjälpsökande 17-åring till Oum El Banine. Hennes historia är inte den vanligaste, men tyvärr förekommande. Hon kommer från en utkant av Agadir. Både hon och hennes syster har vid upprepade tillfällen under uppväxten blivit sexuellt utnyttjade av sin pappa. När den äldre systern gifte sig och flydde hemmet blev hon ensam kvar.

Pappans upprepade våldtäkter har nu resulterat i en graviditet. Pappan har dömts för övergreppen och sitter nu i fängelse. Men kvar finns nu alltså den 17-åriga flickan som är gravid i femte månaden och det finns nu inga andra alternativ än att föda barnet. Hon mår psykiskt mycket dåligt. Området där hon är uppvuxen är fattigt och det råder en stark social kontroll. Alla vet allt om alla. Det går rykten bland grannarna vad som hänt i familjen. Det skulle vara väldigt svårt för flickan att stanna kvar i området. Men genom Oum El Banines hjälp kan hon få en chans till en nystart någon annanstans, tillsammans med barnet. Oum El Banines personal har inte kunnat få lön sedan i augusti, de går på knäna av hög arbetsbelastning. Men som de ofta frågar sig, hur skulle de kunna sluta? Var skulle kvinnorna och barnen ta vägen?

Det kom ett mail från norra Marocko

Mailet var från en spansk kvinna. Hon hade träffat Malak i Chefchaouen. Malak är 22 år, hon kommer från en liten bergsby och hon är gravid. Hennes bebis föds antagligen i början av december. Hon bor tillfälligt hos en vän men kan inte stanna där. Kontakten med familjen är bruten pga. graviditeten. Malak och den spanska kvinnan kommunicerar genom Google translate. De hittade Oum El Banines hemsida igår och mailade för att få råd. Efter några mail och samtal sitter de nu på bussen mot Tanger, på väg till en organisation liknande Oum El Banine, där Malak kan föda sitt barn i säkerhet.

fullsizerender-3

Det kommer en del sådana mail. Någon som träffat en kvinna som behöver hjälp, kanske som sett en kvinna leva på gatan tillsammans med sina barn. Någon som frågar åt en kompis eller en ung, gravid kvinna som själv hittat hemsidan när hon desperat sökt efter en lösning på sin situation. Hemsidan är alltså inte enbart för givare, utan även för hjälpsökande. Målet är att även publicera en version på arabiska. Det har inte fungerat i publiceringsverktyget förut, men det är dags för ett nytt försök.

Ibland kommer förfrågningar via Facebooksidan också. Någon som är gravid, någon som lever i en våldsam relation. Det senaste meddelandet var från en kvinna som lever med en man utanför Agadir. Mannen vägrar erkänna faderskap för deras gemensamma dotter. Dottern som är i treårsåldern är därför fortfarande oregistrerad och kvinnan vände sig till Oum El Banine för att få juridisk rådgivning. Vägarna till att hitta Oum El Banine kan vara olika, men alla som kontaktar organisationen kommer att få hjälp på det sätt som är bäst för dem. Ingen lämnas ensam i utsatthet.

fullsizerender-1

Nu är det tio år sedan mitt allra första besök i Marocko, och första gången jag hörde talas om Oum El Banine. Utöver de många hundra kilo(!) bebiskläder och andra förnödenheter som många av er har varit med och skänkt och hjälpt mig att bära/släpa ner till Agadir är det också många som har gett ekonomiska bidrag. Sedan insamlingen till Oum El Banine startade i maj 2007 är den nu uppe i över 350 000 kronor! Insamlingen till Ahddane (Oum El Banines lillasysterorganisation som grundades 2012 i Dcheira utanför Agadir) är uppe i 80 000 kr.

Totalt har ni hjälpt mig samla in 433 500 kr! Dessa pengar har r ä d d a t l i v e t på otaliga kvinnor och deras barn och gett dem möjlighet till en värdigare framtid.

Mitt varma tack till alla som har engagerat sig under dessa tio första år!
/Jennie Silis, Oum El Banines kontaktperson i Sverige

Min helg: ”Fredagskänslan uteblir lite eftersom jag ska jobba även imorgon”

(Med inspiration av Svenska Dagbladets artikelserie “Min helg” där livsstilar visas upp och namn på trendiga ställen namedroppas för fullt. Här är en variant från Oum El Banine)

Pigan Fadna Tahiri i Agadir om en helg full av arbete, hushållsbestyr och ensamtid med dottern född efter en våldtäkt.

IMG_0717
Fadna Tahiri arbetar som piga i Agadir i Marocko. Foto: Jennie Silis.

Fredag. Slutar jobbet vid 17-tiden och skyndar till dagis för att hämta min dotter Yasmine som är 2,5 år. Vid bor ganska nära, i ett område som heter Sidi Youssef. Tidigare bar jag Yasmine i en sjal på ryggen, men hon har blivit för tung. Jag har sparat för att köpa en liten trehjuling till henne, om hon skulle gå själv skulle det ta alldeles för lång tid.

Fredagskänslan uteblir lite eftersom jag ska jobba även imorgon. Vi är båda trötta efter veckan. Yasmine började på dagis när hon var en månad gammal. Det var svårt att lämna henne när hon var så liten, men det gjorde att jag kunde ta ett jobb direkt för att kunna försörja oss. Dagis finns egentligen inte i Marocko, men det här drivs av organisationen Oum El Banine som hjälper ogifta, gravida kvinnor.

”Middagen blir vad vi har råd med. Ikväll kokar jag pasta som vi äter med lite olivolja.”

Vi går hem och lämnar våra saker. Går till en park i närheten där det finns lite gungor. Stannar ute till halv åtta. Middagen blir vad vi har råd med. Ikväll kokar jag pasta som vi äter med lite olivolja. Klockan 22 stupar vi i säng.

Sover tungt, men vaknar som vanligt kl 07.00. Kroppen är inställd på det. Fixar morgonbestyren med frukost och blöjbyte. Lämnar Yasmine på dagis och skyndar till jobbet i Tilila. Det ligger ungefär en mil utanför Agadir, och bussarna är oftast sena och alltid fullsatta. Jag är piga i en familj och de blir inte glada när jag är sen. Innan jobbade jag som piga i Marrakech, och mannen i familjen våldtog mig en dag när vi var ensamma i huset. Det är ganska vanligt.

Jag höll graviditeten hemlig så länge jag kunde. Sedan flydde jag Marrakech, livrädd för min familjs reaktion. Kom till Agadir med nyfödd Yasmine, och sov två veckor på en bänk på busstationen. På dagarna gick jag till caféer i närheten och bad dem om något att äta. Vissa dagar tog det många timmar innan jag fick i mig någon mat. Yasmine skrek för hon inte kunde amma då. Sedan var det någon som tipsade mig om Oum El Banine, några kilometer från busstationen.

”Det är svårt att hitta rum att hyra i Agadir. Många hyresvärdar tror att man är prostituerad för att man lever ensam med barn.”

Efter dagis går vi till hammam. Det är ett offentligt duschhus som finns i varje område. Det finns fina hammam, mest för turister, där man kan få massage och olika behandlingar. Det vi går på är ett enkelt och kostar några dirhams. Vi har ingen dusch hemma. Rummet vi hyr är litet och utan bekvämligheter, men ändå ganska dyrt. Det kostar 500 dirham (ca 430 kr) i månaden. Det är svårt att hitta rum att hyra i Agadir, speciellt om man är ensamstående. Många hyresvärdar tror att man är prostituerad för att man lever ensam med barn. Jag hoppas kunna äga mitt boende längre fram. Men min månadslön är bara 1200 dirham (ca 1040 kr). Det är svårt att få ett bättre jobb, jag har bara gått två år i skolan. Jag hoppas att Yasmine kommer att kunna gå klart skolan.

Går hem och lagar middag. Ris med lite bröd och olja. Imorgon är det veckans lediga dag, men vi somnar i samma tid som vanligt. Förut delade jag rummet med en annan ogift mamma från Oum El Banine. Det var lite trångt, men bra att dela hyran med någon. Dessutom hade hon en TV så vi kunde titta lite på kvällen. Men hon fick inte bo kvar. Hon hade svårt att hitta jobb och var oftast hemma om dagarna. Hyresvärden tyckte det var skumt. Kanske trodde han att hon skulle bjuda hem män.

”Passar på att tvätta kläder. Tvättar för hand och det tar en stund. Yasmine leker själv under tiden.”

Vi sover länge på söndagen. Vid 10 går jag upp och gör frukost. Bröd, olivolja och lite ost, mjölk till Yasmine, myntate till mig själv. Passar på att tvätta kläder. Tvättar för hand och det tar en stund. Yasmine leker själv under tiden. Till lunch lagar jag kycklinggryta, tagine. Jag handlade ingredienserna på marknaden, Souk Al Had, igår på väg hem från hammam. Jag lagar den i en lergryta på gasoltuben som jag har till matlagning. Efter maten sover vi i två timmar. Men sedan blir Yasmine rastlös och vi går till parken. Om vi har råd med bussen och vädret är bra åker vi ibland till stranden.

Vi träffar ingen under helgen. Mina föräldrar har hälsat på mig några gånger efter Yasmine föddes. Men det är mer än ett år sedan nu. De bor utanför Marrakech, och jag besökte dem efter ramadan förra året. Men då lämnade jag Yasmine till en kvinna här i Agadir. Mina föräldrars grannar skulle inte acceptera att jag kom med ett oäkta barn. Fast ibland ringer jag min mamma. Andra mödrar i min situation vågar kanske inte ha kontakt med familjen alls.

Vi lägger oss som vanligt vid 22-tiden. Somnar direkt, knappt utvilade innan en ny vecka drar igång igen.

Adresser

Souk Al Had
Rue 2 Mars, Agadir

Busstationen, Gare Routiere de Voyageurs
Rue Chair Al Hamra Mohamed Ben Brahim, Agadir

Oum El Banine
Hörnet av Rue Oued Ziz – Avenue El Mouquawama, Agadir
www.oumelbanine.net www.facebook.com/oumelbanineagadir

“Ni har i n g e t värde”

På morgonflighten från Marrakech till London sitter jag bredvid en amerikan, en friluftssportig medelålders man. Hans fru och två tonårsbarn sitter på raden framför. Jag slumrar till när vi lyfter men vaknar snart av en hög röst. Amerikanen har tagit en paus i boken han läser på sin iPad mini. Han uttrycker sin upprördhet över att Ryan Air inte har någon vettig business class, att ingen mat ingår och att biljettypen han köpt inte ger något för pengarna. Han skrattar lite, som för att bekräfta sitt eget resonemang, när han säger: “ALDRIG igen, ni har i n g e t värde.” Den östeuropeiska flygpersonalen nickar bara.

En stund senare kommer kabinpersonalen med en varm macka och en läsk till honom. Jag har inte köpt något, säger han. Jag gjorde det åt dig, säger en okänd man i raden mittemot. På andra sidan, 10 cm till höger om den upprörda amerikanen, sitter alltså jag. Jag vill säga något till honom men vet inte var jag ska börja.

Marrakech_banner

Marocko inger mig alltid dubbla känslor. Nedstämdheten över orättvisor följer alltid med hem. Jag lämnar ett land och en stad där vi köpte soppa till tre gatubarn häromkvällen. När vi skulle äta harirasoppa på Jema El Fna kom en pojke i åttaårsåldern fram och bad om mat. En skål soppa kostar 3 kr. Han satte sig ner. Snart kom två pojkar till, 6 och 11 år. Två av dem var bröder, om den tredje pojken sade de andra att han var som en bror han också. De åt tyst, torkade bordet med en servett när de spillde, men var för övrigt smutsiga både på kläderna och i ansiktet. En av dem var dimmig i ögonen. På andra sidan långbordet satt redan en äldre kvinna vi köpt soppa till. Hon berättade att hon bodde i ett litet rum, eller ett utrymme snarare, tillsammans med sin ogifta dotter och hennes barn.

Jag undrar vad amerikanen har gjort i Marrakech. Varför åkte han dit? Vad har han sett? Den äldre kvinnan och de tre barnen vi åt harira med var några i mängden. Överallt ser man människor i nöd. Kvinnor med barn som tigger, till sent på kvällen. Barnen sover i sin mammas famn eller leker lite bredvid. Var är deras pappor? Äldre människor som ber om en slant. På ett ställe sitter tre blinda äldre män och tigger, en av dem har ett litet plåtfat i handen, så han hör om någon lägger en slant där i. Människor med olika funktionsnedsättningar och sjukdomar. Små barn som säljer paket med näsdukar eller små plastiga leksaker ingen vill ha. Alla är de lämnade till andra människors eventuella välvilja. Kan detta gå en besökare förbi?

Annars kan jag alltid berätta om Oum El Banine. Om Fatima som nu bor på kvinnohemmet, som familjen bröt med när hon blev gravid. Som trots skammen över graviditeten kände lite hopp inför barnet. Men bebisen dog vid förlossningen. Den offentliga vården är undermålig och graviditeten var svår. Nu har hon inget kvar.

På kvinnohemmet finns även Malika. Hennes dotter Malak är nu en månad gammal. Uppväxten präglades av våld i hemmet. Hennes pappa var våldsam mot sina barn, vilket ledde till att hennes syster flydde hemifrån 2009 och de har aldrig mera setts. Jag frågade aldrig Malika om hur det gick till när hon blev gravid. Hon kändes skör. Att flickor och unga kvinnor utsätts för incest är inte ovanligt. Hafida som arbetar på kvinnohemmet bekräftar detta när vi bläddrar igenom några fotoalbum. Hon pekar på ett antal kvinnor med bebisar i albumen, och säger att det är deras egen far eller bror som våldtagit dem.

En gnällventil behöver vi alla, men är den proportionerlig? Jag kan berätta för amerikanen om oron på både Oum El Banine och Ahddane över att pengarna inte ska räcka till, över att inte kunna köpa blöjor, mediciner, mat till hjälpsökande kvinnor och deras barn. Det finns mycket att säga, men jag tror inte vi hinner allt. Han nickar åt mig när jag krånglar mig förbi hans solbrända ben på väg till toan. Han har ingen aning om att han är huvudpersonen i en text om vikten av perspektiv.