Med sin bebis i famnen

Häromdagen stannade vi till i gårdsbutiken på Ravelsmark utanför Gränna. Där säljs nyskördade grönsaker, stora knippen persilja och dill, lokalproducerad honung mm. Allt ligger i träbackar utanför ladan. Är det inte någon där betalar man via swish eller genom att lägga pengar i en brevlåda.

IMG_3400

På gamla kartor benämns Ravelsmarks gård strax söder om Gränna som “Rafvels ägor”.

Ravelsmark ligger vackert med utsikt ner över Vättern, och i familjens historia har den platsen också en lite speciell betydelse. På Ravelsmarks gård arbetade Charlotta Johansson under större delen av sitt liv. Charlotta var född på 1860-talet och var min morfars mormor, och hon bodde i ett enkelt torp nära gården. Det var även på gården hon träffade en man, en man som efter att Charlotta blivit gravid fick bråttom iväg ”till Amerika”. Han syntes aldrig till igen. Charlotta blev ensamstående med sin lilla dotter Ellen. Någon föräldraledighet var det inte tala om, Charlotta var tvungen att sköta sitt jobb som mjölkerska för att försörja sig och dottern. Men var gör man av en bebis under tiden man arbetar? Det fanns inte så många alternativ, Ellen fick följa med. Charlotta skulle mjölka vid flera olika tillfällen på dygnet. Emellan passen gick hon hem till torpet igen, ca 1,5 km enkel väg. Ellen bar hon i famnen eller på ryggen. Medan hon mjölkade satt Ellen bredvid henne, i en korg som Charlotta lagt halm i för att göra det lite mjukare.

IMG_0362

Bilden är lånad från den fantastiskt fina dokumentären “Horungen” i vilken tecknaren Knutte Wester berättar om sin farmors uppväxt tillsammans med hennes ensamstående mor. 

Att leva som ensamstående mor i slutet av 1800-talet var inte lätt. Charlotta föddes i en tid då klasskillnaderna var stora, och dessutom saknade kvinnor till största delen rätten att driva olika former av näringsverksamhet. Av social hänsyn kunde möjligen undantag göras, och det var så Amalia Eriksson, också ensamstående mor i samma lilla stad, år 1859 fick dispens av magistraten i Gränna för att få starta ett sockerbageri. Amalia blev ju för övrigt sedan den person som mest av alla satt Gränna på kartan genom sina polkagrisar.

Men för Charlotta var livet utstakat som mjölkerska, och hon var till allra största delen lämnad åt sitt eget öde. Och det var ofta knapert. Morfar har berättat att en jul när Ellen var liten hade de det extra svårt, Charlotta hade bara lite mjölk och bröd åt dem att äta. En granne som blev varse om deras situation bestämde sig då för att slakta en extra gris för att dela med sig av till Charlotta.

Att solidaritet med dem som är allra mest utsatta och som lever i rättslöshet är viktigt kan jag inte nog betona. Att dela med sig av det man kan för att bidra till större trygghet och värdighet för den som är i en svår situation. Och när/där samhälleliga skyddsnät inte finns, som i Småland i slutet av 1800-talet, eller som för ensamma, gravida kvinnor i Marocko idag blir denna typ av medmänskliga initiativ än viktigare.

För att citera texten på baksidan av morfars visitkort, ord som ursprungligen Tage Danielsson skrivit: ”En droppe droppad i livets älv, har inte kraft att flyta själv. Då ställs ett krav på varje droppe, hjälp till att hålla den andra oppe”.

*

Till den stora vita byggnaden i centrala Agadir, där Oum El Banines daghem ligger, kommer varje morgon kvinnor gåendes med sina barn. Bebisarna bärs oftast i en sjal på ryggen eller i famnen. Lite större barn brukar sitta i en liten sulky, och de största kommer ibland gåendes på egna fötter tillsammans med sina mammor. Något barn har jag också sett som haft en liten trehjuling i rosa plast.

IMG_3386

Det är en speciell känsla att se mödrar och barn komma till Oum El Banine varje morgon. En del kvinnor är nästan svåra att känna igen, trots att vi ofta träffats på kvinnohemmet (det skyddade boendet) när de varit höggravida/nyförlösta. På kvinnohemmet är stämningen ofta mer dämpad. Många av kvinnorna mår dåligt, över våldtäkten som orsakat deras graviditet, över att deras familj brutit kontakten med dem, oro inför framtiden, svårigheter att anknyta till sina barn pga den ofta traumatiska historien. På kvinnohemmet är det ofta mycket tårar och osäkerhet. För många av kvinnorna tar det en tid innan de ens vågar slå upp blicken ordentligt.

Men sedan händer ofta något. Oum El Banine förser dem med verktygen att klara sig själva: bistår med kunskaper för att folkbokföra deras bebisar (och ibland även kvinnorna själva som också kan vara födda utanför systemet), Oum El Banine hjälper till med praktiska saker, såsom ett litet rum för dem att hyra, kan bistå i jakten på att arbete, bidrag med kläder, filtar, kökssaker, lite matvaror i början tills de kommit på fötter och fått sin första lön osv.

Och naturligtvis – dagisplats från det att bebisarna är 40 dagar gamla, så att alla barnen är i en trygg och bra miljö dagtid medan deras mödrar är iväg och arbetar för att försörja dem.

IMG_6290

När mödrarna sedan kommer gående den lilla backen upp till Oum El Banine varje morgon, och som sedan hämtar sina små igen vid 17-tiden, är det nästan som att de är nya personer: det är i alla fall personer som sträcker på sig, som har mer självförtroende. Det är ingen stor metamorfos alla kvinnorna genomgår, alla har såklart sin egen personlighet, men hos de allra flesta ser man ett tydlig skillnad från tiden på kvinnohemmet då de var som mest sköra. Oum El Banine möjliggör för mödrarna att klara sig själva (men finns hela tiden med som deras skyddsnät och krockkudde ifall något inträffar). Oum El Banine hjälper även kvinnorna att återknyta kontakten med deras familjer. Ibland går det inte alls, men ibland går det.

En ung mor med en niomånaders bebis kom nyligen tillbaka till Oum El Banine. Hon födde sin lilla son på Oum El Banine vid årsskiftet. Kontakt togs med hennes föräldrar och det verkade som att hon och sonen skulle kunna flytta hem till föräldrarna. Men, det visade sig att det inte alls blev så bra, hennes föräldrar kunde inte fullt ut acceptera sitt ”oäkta” barnbarn.

IMG_3387

I torsdags kom kvinnan tillbaka till Oum El Banine. Stegen var tunga, och hon verkade först lite avtrubbad, närmast apatisk. När hon återigen skulle redogöra för sin situation för Oum El Banine bröt hon ihop i tårar. Det blev inte som hon hade hoppats, men hon och hennes son är nu i alla fall inte ensamma, såsom Charlotta och Ellen ofta var. Mahjouba och de andra på Oum El Banine är deras garant för stöd så länge som de behöver det.

*

Läs gärna mera om Oum El Banines arbete på: www.oumelbanine.net eller Facebook: Oum El Banine Agadir. Vill Du stödja Oum El Banines arbete går det bra att swisha till 0727232820. På hemsidan finns även information om insättning på bankkonto eller direktöverföring till Oum El Banines konto i Marocko.

Bebiskläder i vakuumpåsar

IMG_6500Innan jag reste till Marocko fick jag även denna gång ta emot donationer i form av bebiskläder, barnkläder, kvinnokläder, filtar, väskor mm. Dessa är nu fördelade mellan Oum El Banines daghem, Oum El Banines kvinnohem, systerorganisationen Ahddane, lite större barnplagg till gatubarnsorganisationen Tarwanou samt några enskilda gåvor till personer med stort behov, såsom 12-åriga Yasmin med mamma som vi brukar träffa på vid varje besök i Agadir.

Jag blir väldigt glad över dessa donationer: från er som känner mig, från er som knappt känner mig, och från er som inte känner mig alls men ändå nappar på Oum El Banines verksamhet och skänker grejer som jag kan ta med. Denna gång kunde vi ta tre incheckade bagage med oss, fyllda med vakuumpackade kläder. Och med tanke på hur litet ett bebisplagg är, och hur lite det väger, kan ni ana att det blev plats för ganska mycket.

IMG_6073

En stor kasse hämtad på Kirseberg, full med bebiskläder och kläder till de gravida kvinnorna.

IMG_7548

Tack Göteborg för ert bidrag till Oum El Banine! Tack till MiK-Knuten som generöst skänkt ett tjugotal av dessa bebis- och barnplagg från sin gratisbutik i Kålltorp! 

Under vistelsen i Agadir har vi sedan lämnat grejarna hos de olika delarna av verksamheten. Till Oum El Banines respektive Ahddanes daghem har vi lämnat bebiskläder, barnkläder, filtar, handdukar mm. På Ahddane har vi även lämnat en del leksaker till verksamheten för de lite större barnen. Några second handfynd från Erikshjälpens butiker och Röda Korset i Köpenhamn har nu landat hos Ahddane. Barnen är där upp till fyra års ålder och de har en liten grupp för de större av barnen i ett eget rum med lite mer pedagogisk verksamhet.

IMG_6520 Till Ahddane lämnades bland annat några handdockor, lite träinstrument i form av tamburiner, en bjällra och en kastanjett till sångstunder och några schabloner för att rita med. 

IMG_6524

Mestadels fynd från Tradera och secondhand. Tvättade och redo för nya barn på Oum El Banine och Ahddane.

På kvinnohemmet har vi lämnat bebiskläder i de allra minsta storlekarna (inklusive en del prematurplagg), kläder för gravida kvinnor, underkläder, handdukar, tofflor mm. Här lämnade vi också amningssakerna och foglossningsbältet. Tack för dessa! Hafida, som är föreståndare på kvinnohemmet, blev väldigt glad för detta, och de kommer till användning direkt.

IMG_6344 Amningssaker (i brist på bättre ord hos undertecknad), foglossningsbälte och en del av alla gravidkläder ni skickat med mig. 

IMG_6502

Några av prematurplaggen i stl 44 som donerats. Senast i oktober föddes en bebis för tidigt hos Oum El Banine, och det kommer sannolikt hända igen, så dessa är uppskattade.

På kvinnohemmet var det under vårt besök ca fem kvinnor. En av de nyblivna mödrarna flyttade ut under tiden för vårt besök, två nya gravida kvinnor var då på väg att flytta in. Så det är en jämn ström av kvinnor som har behov av att få vara på Oum El Banines skyddade boende under sin graviditet. Sakerna vi lämnar fördelar Hafida så gott det går mellan kvinnorna. Och hon lägger också en del på lager, eftersom man aldrig vet när nästa donation kommer. Men en så jämn fördelning som möjligt eftersträvar hon för att det ska bli rättvist mellan alla kvinnorna.

dscf5552-1-8

På kvinnohemmet behövs alltid kläder för gravida och nyförlösta, bebisplagg, handdukar och varma filtar. Många av de hjälpsökande kvinnorna kommer akut till Oum El Banine utan någonting med sig.

En av de gravida som nu bor på kvinnohemmet var i väldigt dåligt skick när hon kom till Oum El Banine. Hon är från landsbygden och har sökt sig till Agadir då hon blivit gravid. Hafida tog henne omgående till läkare och det visade sig att hon har kraftig blodbrist. Hon har fått medicin för detta, och mår fysiskt bättre. Men hon är på något sätt avtrubbad. Det var (för mig som besökare) svårt att avgöra om det var på grund av mediciner, på grund av depression eller om hon överhuvudtaget inte mådde så bra. Hennes blick var dimmig, och hon pratade nästan inte alls. Det var svårt att avgöra om hon ens riktigt har förstått att hon snart ska föda ett barn. Men Hafida och Oum El Banine har koll på henne, och kommer att se till att även denna graviditet och förlossning kommer att gå så bra som möjligt.

Hafida nämnde när vi var där att hon samma eftermiddag skulle ta denna kvinna till MVC för en kontroll och att hon i samband med detta skulle ge henne ett par tofflor som vi hade med oss. Det var ett par hotelltofflor, visserligen nya och inplastade, men ändå. Inget märkvärdigt alls, men hon skulle ge kvinnan dessa som en liten extra uppmuntran.

IMG_6588På Oum El Banines bebisavdelning är de små mätta och påbylsade med varma kläder. 

Kan donerade saker förändra situationen för dessa kvinnor och barn? Ja, för den enskilda kan de det. Häromveckan var vi hemma hos en av mödrarna på Oum El Banine. Hon är 20 år, hyr ett litet rum på sex kvadratmeter. Hon hade flyttat till rummet samma dag som vi kom dit. Rummet saknar uppvärmning, stenväggarna är kalla. Det finns ett litet fönster, men det sitter på ca 180 cm höjd och det saknas glas i fönstret. Det är bara två träluckor som man kan stänga igen hjälpligt. Toalett delas med de sju andra i huset. Kök finns inte, bara ett handfat i korridoren där man kan diska. Mat lagas på gasoltub som man själv får införskaffa. Rummet kostar mer än hälften av hennes lön varje månad.

Den här unga mamman bor här med sin tremånaders bebis. Hon har ett täcke utlagt som matta på det kalla golvet. En tunn madrass, en babysitter, en vagninsats, en babybjörn och fyra väskor/kassar med kläder till sig och bebisen. Det, förutom hennes samsungmobil modell äldre, är det enda som finns i rummet och det enda hon äger.

Babybjörnen kommer från Oum El Banine. Vagninsatsen i blekgrönt står det Emmaljunga på, också en donation från Oum El Banine. Hon berättar att tre av de fyra väskorna/kassarna med kläder kommer från Oum El Banine. Första hyran betalades av Oum El Banine, så hon kunde hyra rummet i väntan på sin första lön när hon började arbeta efter förlossningen. Enkel matematik låter oss förstå att utan stödet från Oum El Banine hade det inte gått. Inget hade gått. Och hon hade sannolikt fått överge sin dotter.

Besöket blir en påminnelse, en bekräftelse på att det är viktigt och att sakerna verkligen kommer till användning. Och innebär en reell skillnad i någons liv. Men naturligtvis: vi får inte glömma behovet av långsiktig förändring fast vi är upptagna med insatser på kort sikt. Dessa måste gå hand i hand för att kunna uppnå verklig förändring. Det är strukturer som måste förändras, lagar måste förändras, de spelregler som finns uppsatta i världen måste förändras. Detta måste vi aktivt arbeta för. Och under tiden kan punktinsatser göra skillnad och hjälpa till att lägga grunden för kvinnorna och deras barn och deras liv tillsammans.

IMG_6549

På Souk al Had i Agadir säljs bland mycket annat även en del begagnade kläder. Vi hittade några försäljare som sålde bebis- och barnkläder för fem dirham styck (ca fyra svenska kronor). I närheten av souken finns ytterligare marknader, och inne i en av dessa hittade vi ännu fler försäljare som sålde fina begagnade barnkläder för en femma styck. Vi hittade ett antal fina tröjor/jackor till killarna på gatubarnsorganisationen Tarwanou, och en hel del till Ahddane och Oum El Banine. Totalsumman för allt på bilden blev ca 120 svenska kronor. 

* * *

IMG_6570
En av de sista dagarna i Agadir för denna gång tillbringade vi morgonen i Oum El Banines daghem. Med oss hade vi två ikea-kassar med bland annat bebiskläder i, donationer som skulle med oss till Dcheira där Oum El Banines systerorganisation Ahddane ligger. Pga mitt svajiga blodsocker stannade vi på ett café för att äta frukost på vägen från Oum El Banine. I korsningen utanför cafét på väg mot taxistationen Batoire ser vi en kvinna som går mellan bilarna. Hon vädjar om en slant från dem som stannat vid rödljuset. Det är en vanlig syn här numera, vid stora korsningar står ofta många som vädjar om hjälp. Kvinnan ser trött ut, och vi noterar att hon bär ett barn i en sjal på bröstet. Vi ropar på henne och hon kommer till oss på trottoaren. Vi frågar hur det är. Nästan direkt ber hon Karim hålla barnet. Hon har varit ute i solen länge, och hon känner sig yr. Bebisen, en tremånaders flicka i grå plyschdress, byter famn. Hon heter Espoir (det franska ordet för hopp).

Vi frågar om hon vill ha lite bebiskläder, vi har ju flera kassar med oss. Vi letar reda på en filt och ett antal plagg som passar i storlek till flickan. Vi berättar om Oum El Banine, men vi är osäkra på om hon förstår vägbeskrivningen och då hon verkar vara i dåligt skick går vi dit tillsammans med henne.

På vägen berättar hon lite om sig själv. Det visar sig att hon är från Mali. Hon lämnade Mali för tre år sedan, för att ta sig till Europa. Hon har tagit sig via Algeriet till Libyen, men inte lyckats komma över Medelhavet. Hon har sedan fortsatt utmed kusten: Tunisien – Algeriet igen – norra Marocko.

IMG_7519Kvinnans väg genom norra Afrika har tagit nästan tre år innan hon kom till Agadir. 

Hon berättar att hon tillbringat en del tid i Nador och Tanger i norra Marocko, men det var svårt. Många var öppet rasistiska, och såg ner på henne och andra afrikaner. Hon sökte sig därför vidare söderut. När vi kommer fram till Oum El Banine sätter vi oss på bänken innanför entrén och hon ammar sin dotter. När vi sedan återigen lämnar Oum El Banine för att åka till Ahddane sitter kvinnan med sin bebis och väntar utanför socialassistenten Fatimas dörr för rådgivningssamtal.

Dagen efter pratar vi med personalen på Oum El Banine. Kvinnan berättade att hon har en dotter till, en tvååring som under dagen varit hos en väninna till henne. De har ingen bostad. De sover på busstationen i Inezgane utanför Agadir.

Fatima på Oum El Banine gav kvinnan 50 dirham, och erbjöd henne att komma till kvinnohemmet några nätter för att vila upp sig tillsammans med barnen. Sedan skulle Ahddane kunna ta över och kanske kunna hitta ett rum för henne att hyra i Dcheira, då det är lättare där att hitta rum än i Agadir. Att vara ensamstående mor är stigma nog och skäl för många hyresvärdar att säga nej. För dessa kvinnor blir även deras ursprung ett extra hinder. Många hyresvärdar är fördomsfulla gentemot afrikaner och det är många som säger blankt nej med svepskäl som liknar dem som används i alla länder gentemot ”den andre”, den som man inte anser vara som en själv.

Personalen på Oum El Banine uttryckte dock en liten oro över ifall kvinnan alls skulle komma tillbaka. Hon skulle komma tillbaka idag på morgonen, men hade vid lunchtid ännu inte dykt upp. Många av de kvinnor från Senegal, Elfenbenskusten, Mali och andra länder söder om Sahara, som Oum El Banine har varit i kontakt med, har haft svårt att våga lita på att Mahjouba och Oum El Banine vill väl. De har varit rädda att deras barn ska tas ifrån dem. De har helt enkelt inte vågat lita på att de faktiskt ska få hjälp. Och med tanke på hur de ofta haft det längs vägen är det inte så konstigt. Varför skulle någon plötsligt vilja hjälpa dem? Men, nu vet kvinnan från Mali i alla fall att Oum El Banine finns, och vi hoppas att hon kommer tillbaka för att ta emot den hjälp som finns att få, i form av bostad och dagisplats till barnen.

För de tre kvinnor från Elfenbenskusten som Oum El Banine ordnade en bostad åt i november har det gått bra. Två av dem har med Oum El Banines hjälp kunnat få arbete på jordbruk i Sidi Bibi utanför Agadir. Den tredje kvinnan arbetar i köket på Oum El Banines daghem. Steg för steg förändras verkligheten. Tack för att ni stödjer Oum El Banine och är med och gör detta möjligt!

IMG_6513

PS. Tack också till dig som dumpat dessa i en snöhög bakom en container i Östergötland. Dessa små fick ett varmt bad och har nu fått nya kompisar hos barnen i Agadir.

Trettioåtta tack

DSCF9403-1

Trettioåtta gånger plingade swishnotiser i min telefon under ett par dagar förra veckan (eller, egentligen trettiosju, då en gåva kom via kontoöverföring). Men trettioåtta tack totalt vill jag rikta till er som bidragit. Tack till er jag känner, och tack till er jag inte känner som uppmärksammat när någon av mina vänner delat min förfrågan om stöd. Varje gåva är viktig, och jag blir glad för era små meddelanden på vägen och den stora viljan att stödja Oum El Banines arbete.

Det kom in mer pengar än jag kunde hoppats på innan, totalt 6151 kr! Det räckte till allt det som stod på behovslistan: ägg, kyckling, kött och stekpanna – och såklart till väldigt mycket mer än så. Och jag ska berätta om allt vi köpte. De många donationerna gjorde till exempel även att vi kunde handla en del hygienprodukter: ett antal stora flaskor (750 resp. 600 ml) med duschtvål och schampo, tvålar och bindor. Bindorna är en speciell tjock variant, för blödningar efter förlossningen, som det finns ständigt behov av på kvinnohemmet. Vi köpte åtta paket (120 stycken).

IMG_6563

Vi köpte även en del köksutrustning, både stekpannor och annat. På kvinnohemmet lagas all mat från grunden och eget bröd bakas varje dag. Detta har flera syften: dels för att lära kvinnorna att laga mat och sköta ett hushåll, dels för att det sparar viktiga pengar för Oum El Banine. På kvinnohemmet bor i genomsnitt ca sex kvinnor åt gången, antingen höggravida eller nyförlösta. Det behövs alltså lagas mycket mat. Stekpannor används både vid matlagning och vid brödbak, där brödkakor gräddas i pannan. De gamla stekpannorna har blivit uttjänta efter all användning, och vi kunde därför med ert stöd köpa två mindre/mellanstora stekpannor och en stor stekpanna med glaslock. Vi köpte även två knivar.

IMG_6559

Ett två-pack lite mindre stekpannor och en stor med glaslock. Billigare finns att hitta begagnade på souken, men vi handlade nya på stormarknaden med tanke om att de ska hålla längre.

Tillsammans med Hafida som är föreståndare för kvinnohemmet var vi även i den lokala köksplastprylaffären och köpte ett diskställ, en stor diskbalja, två stora hinkar för handtvätt av kläder samt en hylla att sätta på väggen för att bättre utnyttja utrymmet i köket och åtta förvaringsburkar till kvinnohemmets kök (för att skydda kryddor och matvaror från fukt men även från insekter/kackerlackor mm som annars gärna letar sig in under den varma årstiden).

DSCF9444-1

DSCF9443-1

I Marocko är en av de vanligaste maträtterna tagine, en gryta (eller långkok som det heter på hipstersvenska) som lagas på gas eller öppen eld under timmar. Grytan lagas i ett lerkärl med lock, och både maträtten och formen den tillagas i heter tagine. På kvinnohemmet används den stora taginen flera gånger i veckan. Nu hade det blivit en spricka i locket, och Hafida frågade om det var möjligt att köpa en ny. Det var det såklart, och vi köpte en i den kombinerade grönsaks-, kyckling-, och tagineaffären snett över gatan. Där köpte vi även de fyra kycklingarna, och känsliga vegetarianer (dvs jag) vände sig om när de fyra levande kycklingarna valdes ut, vägdes och slaktades. En stund senare kunde vi hämta upp dem och betalade per kilo. Om jag inte missminner mig var priset 15 dirham per kilo (levande kyckling) och totaltpriset för fyra stycken stora kycklingar blev 185 dirham.

DSCF9429-1

Tagine för många, som kommer att användas många, många gånger, 100 dirham.

Precis bredvid kvinnohemmet köpte vi även några kilo nötkött av slaktaren. Många av kvinnorna som kommer till Oum El Banine har ätit dåligt och för lite under sin graviditet, och nu är det åtminstone en av de gravida kvinnorna som har blodbrist och är i ganska dålig kondition. Behovet av näringsrik mat är därför väldigt stort. Vi köpte även 60 ägg. Det räcker en månad sade Hafida.

DSCF9413-1

Hafida utanför den minimalistiska äggaffären. Den är en disk i väggen och de säljer endast ägg. Ett ägg kostar en dirham.

Då jag fått in så mycket pengar hörde vi även med Oum El Banines daghem om det var något som behövdes dit. På daghemmet finns nu ca 20 barn, från en månad upp till tre år gamla.Tack vare generösa gåvor dit på sistone fanns det mesta i form av matvaror, blöjor och mjölkpulver hemma i förråden. Men även där skulle det behövas en stor stekpanna med lock, samt en stor balja för att skölja nappflaskor i. Vi fixade båda delar.

IMG_6572

Till daghemmet lämnade vi det som de efterfrågade: en stekpanna och en plastbalja.

Men, fortfarande hade vi bara kunnat använda en liten del av pengarna ni skickat. Och när vi dagen efter åkte till Dcheira utanför Agadir passade vi på att fylla på förråden även hos Oum El Banines filial Ahddane som ligger där. Det är Mahjouba som driver de båda systerorganisationerna. Ahddane startade hon 2012 när det egentligen var tänkt att hon skulle gå i pension. Nu är inte Mahjouba en person som är känd för att kunna sitta stilla, därför startade hon Ahddane, då fattigdomen och utsattheten hos många kvinnor och barn är stor i området Dcheira.

01

Mahjouba Edbouche, den ofrivilliga pensionären, som numera styr två organisationer.

Rent juridiskt är Oum El Banine och Ahddane två olika organisationer, men båda är under Mahjoubas vingar och hon delar sin tid emellan dem. I praktiken utförs samma arbete med stöd till utsatta kvinnor och barn, inklusive ett daghem på Ahddane där de ogifta mödrarna kan ha sina barn dagtid. På daghemmet finns nu ca tio barn, varav tre är spädbarn. På Ahddane finns dock ännu inget kvinnohem, och man slussar därför gravida kvinnor till Oum El Banine. Under 2017 var det t ex 35 gravida kvinnor som skickades från Ahddane till Oum El Banines skyddade boende för kvinnor. Vid stora donationer av exempelvis kläder kan det delas mellan organisationerna och så vidare.

Då det behövdes fyllas på matvaror till Ahddanes daghem och mottagning för hjälpsökande kvinnor valde vi att lägga en liten del av insamlade medel även på detta. Vi fick en lista av personalen på vad de behövde. Bland det vi handlade kan nämnas: 25 ägg, 2,5 kg clementiner, 2 kg äpplen, 2 kg gröna linser, 2 kg ris, storpack ost, sylt, te, socker och andra torrvaror. Vi handlade även flera paket tvättmedel och rengöringsmedel, våtservetter och toalettpapper.

fullsizerender-4

Butiken snett över gatan från Ahddane är liten till ytan men har allt man behöver.

Vi köpte även en stor burk med mjölkersättningspulver. Mjölkersättningen, som var en burk på 2,5 kg pulver, var den enskilt dyraste varan vi köpte. Den kostade 180 dirham (ca 160 kronor). I Marocko är det mycket pengar, men det är nödvändigt för att kunna driva verksamheten. Då barnen börjar på daghemmet när de är 40 dagar gamla behövs mjölkersättning för att möjliggöra för barnens mödrar att kunna vara iväg och arbeta om dagarna.

Vissa av sakerna vi handlade känns oproportionerligt dyra, t ex kostar sådant som tvättmedel nästan lika mycket som i Sverige, medan vissa saker är väldigt, väldigt billiga. De 2,5 kilona clementiner vi köpte gick på 3,50 dirham, alltså bara drygt 3 svenska kronor. Vi lämnade även 300 dirham till Ahddanes ekonomiansvariga, för inköp av kyckling, kött, mjöl och en sorts gryn (ungefär mannagryn). Kyckling och kött hann vi inte köpa under vårt besök, mjöl och gryn finns i många olika varianter och vi var osäkra på vilken sort de behövde. Därför lämnade vi pengar istället så de kan handla det själva.

IMG_6811

Ahddane tackar er alla för matvaror, hygienartiklar samt 300 dirham i kontanter för vidare inköp av färskvaror.

Efter att ha räknat samman allt vi inhandlat – matvaror och köksutrustning till kvinnohemmet, köksutrustning till daghemmet samt även matvaror till Ahddane landade det totalt på 2469 dirham. I kronor, med aktuell växelkurs, blir det 2222 kr. Kvar finns alltså hela 3929 kr. Varför handlade vi inte även för detta? Jo, dels pga logistik (knappt om tid och sviktande hälsa denna gång), och dels för att det framförallt var färskvaror som behövdes nu, och begränsade förvaringsutrymmen (i kyl och frys) gjorde det omöjligt att köpa alltför mycket på en gång. Hafida kommer t ex att frysa in en del av kycklingen vi köpte, men kvinnohemmets frys är egentligen bara ett större frysfack, så platsen är begränsad.

IMG_6604

Resterande pengar har jag därför överlämnat till Oum El Banines ekonomiansvariga, så att de kan fylla på färskvaruförråden vartefter som det behövs framöver. Just nu fanns en del grönsaker i kylen hos kvinnohemmet: tomater, morötter, potatis, lök, aubergine mm. Grönsaker som alla odlas lokalt i närheten av Agadir är i vanliga fall billigt. Men på grund av allvarlig torka och brist på regn det senaste året har priserna på frukt och grönt stigit. Med svenska mått är det fortfarande väldigt billigt, men för många i Marocko har prishöjningarna märkts mycket. Detta påverkar såklart även Oum El Banine då resurserna är knappa.

Men tack vare er finns det nu pengar till nästa inköp av grönsaker på souken, både till kvinnohemmet och till daghemmet. Så, ett stort tack för att ni visar solidaritet med mödrar och barn i Agadir!

Ps. De snygga bilderna i inlägget är tagna av Karim Taib. De mer ordinära är tagna av mig själv 🙂

Tack för allt stöd under 2017 – reflektioner

Denna del innehåller en massa personligt tänkande och reflektioner. Det går bra att hoppa över denna del, men för den som vill fundera ett par steg vidare går det bra att fortsätta. Jag tänkte skriva lite om givande och rättigheter. Personligen har jag lite svårt för ordet välgörenhet. Istället tycker jag det är viktigt att komma ihåg att det faktiskt handlar om rättigheter. Men det verkar som att det idag går alltmer åt att organisationer och upprop ska vädja till våra känslor, snarare än vårt förnuft. Det fyller mig med förundran varje gång jag ser en känd person stå någonstans i Afrika eller Asien och gråta, flankerad av några utsatta barn. Varför behöver vi en känd persons tårar för att tycka att det är viktigt? Varför måste det vädjas till just våra känslor, varför ska människors välmående vara avhängigt andra människors eventuella vilja till välgörenhet, när alla människors lika värde och rättigheter borde vara en logisk självklarhet?

Varför pratar vi inte mer om att vi som lever i den priviligierade delen av världen i mångt och mycket faktiskt är orsak till den mindre priviligierade delens underordning. Att det finns en direkt koppling, att vårt överflöd av prylar och vår efterfrågan på många och billiga varor är direkt orsak till att många utnyttjas i fabriker i exempelvis Kambodja och Bangladesh, och därmed hålls i fattigdom. Vi skulle komma betydligt längre ifall vi funderade på varför vi har ett överflöd, och hur våra levnadsmönster påverkar världen.

Jag tycker mig också se en tendens till att vi vill ge direkt stöd, framför allt efter den stora flyktingkrisen hösten 2015, och i allt mer tilltagande takt i dagens sociala medier. Ofta ser jag inlägg som handlar om till exempel ett hus som brunnit ner och en familj som förlorat allt. Någon okänd person startar då direkt en insamling av både prylar och pengar. Det swishas till direkta, konkreta fall (även fast vi kanske inte ens är säkra på vem som håller i insamlingen). Tv-program enligt amerikansk förlaga, såsom Sofias änglar har blivit omåttligt populära.

Häromdagen såg jag ett inlägg någonstans på Facebook där någon ville samla in vantar, mössor och långkalsonger och ge till hemlösa, men undrade var man kan hitta dessa hemlösa. På gatan, eller var finns de nånstans? Viljan att konkret överlämna ett par vantar kan te sig starkare än att stödja en etablerad organisation som arbetar med helheten av dessa frågor – eller fundera över hur vår bostadspolitik ser ut och varför det är så svårt att bo eller att hitta någonstans att bo.

Meningen med detta är inte att raljera över människor vilja att göra något. Men jag tycker att det säger ganska mycket ändå. I en värld som alltmer bygger på snabb information och snabba klick har vi blivit bekvämare och vill också ha snabba lösningar. Och detta medan konflikter ter sig allt mer komplicerade, och många platser och människor glöms bort och rationaliseras bort ur vårt medvetande för det helt enkelt verkar för krångligt att sätta sig in i.

Våra medier hjälper inte stort när det kommer till fördjupning. Åtskilliga gånger görs försök till att förklara komplicerade frågor i korta videos med lite infotext, som pekboksvarianten av en dokumentär, eller livesändningar med gissningar och ofullständig information istället för genomtänkta meningar och analyser. Och detta sker allt oftare säger min privata spaning på området. Eller den fruktansvärda idén att förklara något komplicerat på 60 eller 90 sekunder. ”Vem krigar mot vem – Syrienkonflikten på 90 sekunder” (SVT Nyheter) eller ”Har du fattat vad kriget i #Syrien handlar om? Det har pågått i fyra år nu. Här är allt du behöver veta för att förstå kriget – på bara 98 sekunder!” (P3 Nyheter). USAs president hånas för att han bedriver sitt ämbete genom Twitter, men ärligt talat – krisen i Jemen sammanfattad på 60 sekunder är väl inte mycket bättre än en tweet eller ens två? I populismens tid verkar det som om vi alla drar åt det förenklade hållet.

Kanske behöver vi det konkreta för att förstå och för att kunna identifiera oss. Att en barnfamilj behöver mat och blöjor för att klara sig månaden ut är kanske lättare att ta in än övergreppen mot en hel folkgrupp som fördrivs från Burma? Jag förstår att de problem som vi ser enklare och snabbare lösningar på är lättare att ta till sig, så fungerar vi nog alla. Men det är också viktigt att tänka på strukturerna som ligger bakom – varför har vi ett samhälle där en ensamstående mamma som t ex arbetar inom vården inte får ekonomin att gå ihop, varför har vi fattigpensionärer, varför drivs människor på flykt, vad är det som gör att en ung kvinna inte kan föda ett barn utan att få samhällets fördömanden, såsom i Marocko?

Den direkta hjälpen är viktig, den täpper igen hål som uppstått i skyddsnät och släcker bränder som är nödvändiga att släcka. Men vi måste också greppa om de mer långsiktiga frågorna. Det är bättre att människor får en chans till ett värdigt liv från första början, än att någon ska komma och ”rädda” dem.

Så, hur får jag ihop detta med insamlingar av bebiskläder till Oum El Banine. Jo, jag tänker att liksom världen inte är enbart svart-vit åt det ena hållet, är den inte det heller åt det andra. Med Oum El Banine tänker jag såhär: om de kan få kläder och andra förnödenheter från oss som besöker dem, om besökare kan handla med sig blöjor, tvål och bindor när de ändå kommer på besök till Oum El Banine kan Mahjouba och personalen i alla fall stryka några saker från att-göra-listan och från utgiftskontot. Istället kan pengar läggas på de där nödvändiga men mer osynliga utgifterna. Att till exempel kunna betala personalen lön, så det blir möjligt för dem att stanna kvar hos Oum El Banine och på så vis kunna erbjuda kontinuitet och professionalitet i arbetet och mottagandet av kvinnor och barn.

Om Oum El Banine slipper tänka på och lägga tid på att försöka få in pengar till mat och kläder för kvinnor och barn, kan ännu mer tid frigöras för socialassistenten Fatima att följa med kvinnorna till rätten för att folkbokföra sina barn, och ibland även söka deras egen identitet ifall de själva också är födda utanför systemet. Mer tid kan också frigöras till Mahjouba för att kontakta kvinnornas familjer, för att åka och besöka dem i Atlasbergen, eller ordna en bussbiljett så att en våldtagen kvinnas föräldrar kan komma till Agadir för att möta sin dotter och deras barnbarn – för att samtala med dem, och få dem att acceptera sin dotters situation.

Mer tid kan frigöras till att ta kontakter med myndigheter lokalt i Agadir för att få dem att inse att stöd till dessa kvinnor och barn i den kritiska situation de befinner sig i skapar goda samhällsmedborgare på sikt. Och mer tid kan frigöras till att tillsammans med andra kvinno- och barnrättsorganisationer i Marocko driva frågan framåt om lika rättigheter mellan män och kvinnor – och frågan om att alla barn bör ha samma rättigheter oavsett civilstatus för deras föräldrar, något som idag alltså inte är fallet.

Det akuta stödet till kvinnor och barn på Oum El Banine är alltså livsnödvändigt, men målet med verksamheten är ju att situationen och utsattheten som de befinner sig i inte ens ska behöva uppstå. Målet måste vara att Oum El Banine inte ens ska behövas.

De ideella organisationerna i Marocko har under de senaste åren också lyckats driva ett lobbyarbete som gett resultat. Ett exempel, som jag skrivit om flera gånger förut, är den tidigare lagen som gav straffrihet för en man som efter en våldtäkt gifte sig med sitt minderåriga offer. I kort alltså: våldta minderårig, gift dig med henne, gå fri från straff. Lagen, artikel 475 i brottsbalken, var en rest kvar från tiden då Marocko var ett franskt protektorat.

När en 16-årig flicka i norra Marocko tog livet av sig 2012 efter att ha tvingats gifta sig med sin våldtäktsman, startade kvinnorättsorganisationer i landet ett uppror som spred sig, både i Marocko och utomlands. Amina Filali, som flickan hette, och hennes öde blev en symbol för lagen som faktiskt straffade offret för en våldtäkt, medan den skyddade förövaren och inblandade familjers heder och ära. Efter en intensiv och välriktad kampanj fick så regeringen till slut meddela att lagen ska ändras. Idag finns den inte längre kvar. Och arbetet för att förändra fler lagar och samhällets attityder kring sexuella trakasserier och våldtäkter fortsätter (något som dagens friande dom i Fittjamålet visar inte är något som endast ett land som Marocko behöver arbeta med).

120318013100-north-africa-rape-death-horizontal-large-galleryProtester mot artikel 475 efter Amina Filalis död i Marocko våren 2012. 

Ganska ofta får jag frågan om det är jag som har startat Oum El Banine. Det har jag såklart inte. Och jag har inte heller förlöst en enda gravid kvinna eller ens fått ett barn folkbokfört i marockansk domstol. Helt enkelt eftersom jag: 1. saknar kunskaperna och 2. inte behöver, då Oum El Banine har kompetent personal till detta. Kändisars tårar framför kameror gör mig väldigt tveksam, men ännu mer tveksam blir jag när personer som arbetar med den här typen av frågor framhäver sig själva oproportionerligt mycket. De som hävdar att de utför hjältedåd och t ex själva går in och fritar flickor som hålls som sexslavar på bordeller i andra länder. Naturligtvis kan inte privatpersoner göra detta så handgripligen (däremot går det att bistå lokala organisationer, hjälpa till att driva frågorna mm, men det är en annan femma). Vi måste alltid fråga oss själva om vi presenterar en sanningsenlig bild, och, kanske ännu viktigare varför vi gör detta. Hur framställer vi oss i förhållande till dem vi säger oss vilja stödja? Är de ett verktyg för mina intressen eller är jag ett verktyg för deras? Skulle vi göra detta ifall ingen såg?

Är det bästa att helt avstå från att göra något då? Inte alls. T ex tror jag det är viktigt att utbyta erfarenheter. Utöver att föreläsa om Oum El Banine har Mahjouba Edbouche vid sina två resor till Sverige också gjort ett antal studiebesök. Vi har besökt ett arbetskooperativ för socialt utsatta kvinnor, en kvinnojour med skyddat boende, projekt Karin hos Malmöpolisen som arbetar med våldsutsatta kvinnor och barn samt öppna förskolan Grodden i Öjersjö utanför Göteborg. Idéer är till för att delas.

Men viktigt att komma ihåg är att Oum El Banine är en marockansk organisation, liksom alla andra kvinno- och barnrättsorganisationer som finns i Marocko. Nivån av kunskap och professionalitet är hög, och om det är någon som vet hur samhället ska bearbetas är det naturligtvis de som lever mitt i det. Det är deras arbete, deras kamp. Och vi andra, som har förmånen att inte leva mitt i det, kan finnas med som stöd, bistå på de sätt vi kan, och ibland vara vittnen och hjälpa till att lyfta frågorna i våra sammanhang.

Med det sagt vill jag gärna slå ett slag för en aktuell namninsamling för att påverka den marockanska staten att erkänna rättigheterna för barn födda utanför äktenskapet. Uppropet är startat av organisationen 100 % Maman, en OEB-motsvarighet i norra Marocko. Det har sin bakgrund i ett uppmärksammat rättsfall i Tanger tidigare i höst. Den första instansen i rättsväsendet fastställde, banbrytande nog, faderskap för ett barn till en ogift mor. Men detta överklagades och andra instansen har nu upphävt faderskapet. Över 8000 namnunderskrifter har hittills samlats in i protest, målet är 10 000. Så lägg gärna någon värdefull minut på detta.

Länkar

Namninsamlingen för att barn till ogifta mödrar ska få samma rättigheter som andra barn finns här. Info på franska och arabiska, och funkar nog hyfsat i Google translate.

Om fallet Amina Filali och våldtäktslagen: Det finns en kickstarter-finansierad dokumentär av en ung marockansk filmare, Nadir Bouhmouch. Den heter “Article 475 – when marriage become punishment”. Här finns en trailer. För den som googlar lite finns det sannolikt också möjlighet att hitta dokumentären i sin helhet på nätet.

Och sist men inte minst, en artikel som borde vara obligatorisk läsning för alla oss som arbetar med mänskliga rättigheter i andra länder: How to avoid being part of the white savior industrial complex.

 

Och återigen, tack för det här året. Låt oss hoppas att situationen förbättras och stabiliseras ytterligare för Oum El Banine under 2018, så att fler kvinnor och barn kan få chansen till ett värdigare liv, och att vi i Sverige och i andra länder minns vikten av långsiktighet och alla människors lika värde och rättigheter.

Tack för allt stöd under 2017 – om gåvor, mjölkpulver och lära-gå-vagnar

IMG_3965

Nu närmar sig ännu ett år sitt slut. Det här är det elfte med Oum El Banine för min del, och många av er har varit med lika länge. En del av er är nyare kontakter, och ni är alla värdefulla i ert stöd till Oum El Banine.

Jag vill säga tack för att ni har läst mina berättelser och engagerat er i Oum El Banines behov under året. Nu i november berättade jag om hur Oum El Banine hjälper de nyblivna mödrarna att hitta rum att hyra och betalar första hyran åt dem, i takt med att deras bebisar blivit så stora att de kan lämna kvinnohemmet. De här rummen de hyr är inte några tjusiga boenden, men det är tak över huvudet och innebär trygghet för kvinnorna och deras barn. Ett rum som kan delas på 2 – 3 kvinnor med barn kostar ca 550 – 750 kronor i månaden att hyra.

Då det i november var många kvinnor som skulle slussas till eget boende bad jag om stöd till detta. Och ni gav väldigt fin respons. Tillsammans med lite månadsgåvor som redan fanns på OEB-kontot blev det totalt 12 600 kronor som jag kunde skicka till Oum El Banine. Tack!

2016-03-13 11.40.27

Nu när året snart är slut har jag räknat samman det ni satt in på kontot under 2017. I dagsläget är det 75 865 kr (och jag har hört att ytterligare en slant är på väg nu till jul – tack!). Det här innebär, trots ganska dålig kronkurs, att ca 85 000 dirham har kunnat skickas till Marocko. Den stora merparten har skickats till Oum El Banine, men lite även till lillasysterorganisationen Ahddane. Ni som känner Marocko kan ana hur mycket en sådan summa räcker till.

Utöver detta är det dessutom några som har swishat direkt till mitt privatkonto för inköp av mjölkpulver, matvaror, blöjor mm när jag befunnit mig på plats i Agadir. Det handlar om några tusen kronor till och de har oavkortat gått till förnödenheter åt Oum El Banine och Ahddane, till det som personalen sagt att det är störst behov av för tillfället.

2017-03-06 12.11.43

Från översta hyllan i butiken lyfter personalen ner blöjpaket efter blöjpaket.

Utan er hade jag inte kunnat gå runt i Agadir som när Pippi går i affärer, men istället för att köpa röda remmar och klubbor till hela kvarterets ungar har jag kunnat kila in på apoteket och säga ”50 burkar mjölkpulver tack” eller till handlaren snett över gatan och fråga ”hur mycket blöjor har ni hemma, kan vi få 10 paket av varje storlek?”

dscf7401-1

Då barnen börjar i daghemmet när de bara är 40 dagar gamla är mjölkersättning nödvändigt dagtid medan deras mödrar arbetar. Latifa med kollegor i Oum El Banines daghem gör ett otroligt arbete för att hålla de små mätta och trygga.

2017-03-03 12.18.46 (1)

Till kvinnohemmet har vi handlat tvål, tvättmedel, bindor och andra hygienartiklar, och en mängd matvaror, däribland ägg hos den lokala ägghandlaren.

Och då har jag ännu inte ens nämnt allt som ni skickat med mig i form av bebiskläder, barnkläder, kläder till kvinnorna, filtar, handdukar, lakan mm. Det är väldigt fina grejer jag fått med mig och kunnat överlämna, både till Oum El Banine, Ahddane, gatubarnsorganisationen Tarwanou och till 11-åriga Yasmin som lever tillsammans med sin ensamstående mamma. Och jag har redan fått löfte om mera, så jag åker inte tomhänt nästa resa heller.

2017-03-04 16.52.42

En liten del av alla de bebiskläder ni skänkt under året.

Totalt under årets två resor har vi fått med oss 60-70 kg packning till Oum El Banine. I mars bestod packningen av ca 200 plagg till bebisar, små barn, lite större barn och kvinnorna. Dessutom handdukar, sängkläder, väskor, tygkassar och lite leksaker i form av mjukisdjur, pussel och en påse strandleksaker.

Nu i november var det, utöver stor mängd bebis/barn/kvinnoplagg, med i packningen även en donation av nästan 30 par nya mockasiner för små barn, och dessutom tofflor och filtar mm till kvinnohemmet, fotbollströjor och andra plagg till Tarwanou (där åtminstone en av småkillarna nu spelar fotboll i en Ibrahimovictröja), en bilmatta till Ahddane och en lära-gå-vagn att använda på Oum El Banines mellanavdelning, där barnen precis är i lära-gå-men-riskerar-att-snava-ålder.

IMG_3953

Bilmatta från bakluckeloppis och en påse med blandade småbilar från Erikshjälpen har nu flyttat in hos barnen på Ahddanes daghem.

IMG_3969

Tack för de fina mockasinerna!

IMG_4043

Pussel i två delar efter att ha varit nedpackad i resväska på vägen till Agadir.

Jag är tacksam för var och en av er som engagerat sig och som gör det här möjligt. Om ni visste hur fint det känns när jag får ett kort meddelande på t ex messenger: ”Är du i Agadir? Kan jag swisha till OEB?”, eller ”Behöver du mer bebiskläder?” eller för den delen det fina meddelande jag fick i oktober där det stod: ”När jag i höst tog min doktorsexamen så hade jag tänkt att ge mig själv en present. Men efter att ha funderat insåg jag att jag inte behöver något, så jag väljer att ge en gåva till Oum El Banine istället”. Den gåvan var otroligt värdefull för Oum El Banine.

Ett stort tack också till Karavanen från Värmland som återigen gjort en fantastisk insats för Oum El Banine, både genom donationer men också genom att dela med sig av yrkeskunskaper inom massage till mödrar och personal. Ett stort tack också till er som på olika sätt hittat Oum El Banine, tagit kontakt och sedan besökt dem på egen hand för att överlämna gåvor och ta del av verksamheten. Tack till er alla för att ni medverkat till att ge kvinnor och barn i Agadir en chans till ett värdigare liv.

Barnen på gatan II

IMG_7169

Vi är på besök hos organisationen Tarwanou i Dcheira utanför Agadir. De hjälper barn som levt på gatan, och just nu bor 16 killar här. Det har hänt en del sedan vi var här i våras. Det har hänt mycket. Barnen har fått våningssängar och varsitt blått skåp, som ett skolskåp fast lite större. Någon har satt klistermärken på sitt skåp. Och framför allt: de går att låsa.

Framför de prydligt bäddade sängarna hänger ljust gröna draperier. När vi kom hit var de uppknutna i nederkanten. Men när en av pojkarna ska byta om hänger han noggrant för draperiet. Detta tillsammans med skåpen ger lite integritet. Barnen får ett naturligt utrymme som är deras eget. Inte som förut när de på gatan fick dela med alla, vare sig de ville eller ej.

IMG_7171

En av de äldsta, ca 14 år, har ett decimeterlångt djupt ärr över vänstra kinden. Det blir en påminnelse om killarnas historia, varifrån de kommer. Det är annars en märklig känsla att vara här. Stämningen är god, barnen pratar, skrattar. Våningssängar, gemensamma måltider och aktiviteter. Det är som att vi är på besök på kollo, och det är lätt att i stunden glömma bort att det faktiskt inte är det, att killarna inte har något hem att återvända till efteråt. Och att de kommit hit har antagligen räddat livet på dem.

Femårige Yacine blir också en påminnelse vad detta handlar om: barn som lämnats åt sitt öde. Vid vårt förra besök i våras var de yngsta killarna här ca 8-9 år. Sedan dess har jag börjat följa Tarwanou på Facebook och på senare tid har jag skymtat en mycket liten pojke på fotona från olika aktiviteter. Ett huvud kortare än de minsta av de andra. Vem är denna lilla påg? Kanske son till någon i personalen har jag naivt resonerat.

Men nu när vi sitter i soffan hos Tarwanou och har blivit serverade mjölk och dadlar, står plötsligt denna lilla pojke framför oss. Han kämpar med bältet i sina byxor, försöker knäppa det, men det går inte. En i personalen får hjälpa honom. Vi får veta att han heter Yacine. Han är fem år. Han och hans tre år äldre bror Moustafa har blivit övergivna av sina föräldrar. De är inte kapabla att ta hand om sina barn längre. Som tur är hade i alla fall pappan sinnesnärvaro att ta kontakt med Tarwanou. Annars hade de med stor sannolikhet hamnat på gatan.

Alla har dragit fram varsin plaststol och så sitter de framför tvn och tittar på tecknat, Shrek dubbad till marockansk arabiska. Personalen ropar på Zacharia som går ut i köket och får med sig lite choklad som han sedan delar ut till de andra, två bitar var. Jag noterar att Hamza är kvar, killen vi träffade i våras som personalen berättade att han då varit ren i fyra månader. Han hade sniffat lim innan han kom till Tarwanou och var i dåligt skick. Nu har han hållit upp i ett år, och han ser gladare ut nu, skrattar mera. Han har ett stort leende, det syntes inte sist. Han är nio år.

Någon byter kanal, får på ett reportage om glädjescenerna som utspelades i Marocko kvällen före, då fotbollslandslaget vann över Elfenbenskusten och därmed kvalificerade sig till herrfotbolls-VM i Ryssland 2018, Marockos första VM på 20 år. Den nationella stoltheten visste inga gränser och tv visar nu flaggviftande och firande från hela landet.

moroccan fans

Vi frågar killarna om de såg matchen. Jodå. Såklart. De har inte tv-kanalen den sändes på, men en av de äldsta på centret har en mobil, så de tittade på matchen på den, alla sexton. De undrar var vi kommer ifrån. Sverige, ligger det typ vid Dubai? Vi förklarar att det är mer norrut, i Europa. ”Aha, Europa”, säger någon av dem. ”Jag har en bror i Berlin. Han har varit där i åtta år nu. Han håller på att fixa sina papper där”.

Vi går ut och väntar vid fotbollsplanen, en stor asfalterad yta. Det står två små mål vid sidan av, någon springer och hämtar dem. Alla killar går nu i skolan, vissa får utbildning i ett klassrum här på Tarwanou, några har till och med kunnat börja i vanlig skola. De äldsta går yrkesutbildningar. Alla gör det de ska, men personalen säger att fotboll är det som de springer till, det som de gillar bäst.

IMG_4844

Och en efter en kommer de nu utspringandes på planen. Några har fotbollströja och shorts, de verkar ha fått ett par uppsättningar av röda fotbollskläder någonstans ifrån. Några kommer springandes i vanlig t-shirt och shorts, någon i badshorts. Nån har fotbollsskor, några andra omaka sportskor, flera har plastsandaler. En av de yngre tar matchen på stort allvar, blir sur för något, lämnar demonstrativt planen. En annan springer efter. Utanför det meterhöga stängslet som omger planen står sjuåriga Soufian och tittar på när de andra spelar.

Gårdsplanen är stor, men till hälften uppgrävd, oklart varför, kanske ska det läggas några ledningar. I kanterna av fotbollsplanen är meterdjupa hål grävda. Bollen ramlar ofta ner där i, och någon av killarna måste hoppa ner i hålet för att hämta den. En gång när bollen åker ner i ett hål hoppar en vettskrämd katt upp. Det är katter överallt här.

IMG_4845IMG_4841
Hela gården är omgärdad av en mur. Utanför hörs trafiken, och vi ser solen gå ner medan matchen pågår. Senare samma kväll är vi i kvarteren kring Batoire i Agadir. Det finns en stor taxistation och här finns många utsatta barn om kvällarna, många sniffar lim. Det syns att de är i dåligt skick. Flera stycken sitter på några kartongbitar på trottoaren, och här är också en del äldre missbrukare.

När Tarwanou startade för ett år sedan var man just här vid Batoire och hittade några av killarna. Jag minns vad de sa om detta: att de bara kunde ta de som inte varit på gatan så länge. För de som levt där under många år är det i princip ingen idé, det finns ingen räddning. Men åtminstone för dessa killar finns en chans, så länge Tarwanou lyckas skrapa ihop gåvor och bidrag som håller organisationen med näsan över vattenytan.

Tarwanou ingår i samma nätverk av organisationer som Oum El Banine och Ahddane. Tarwanou arbetar på sätt och vis med samma målgrupp som dem. Om inte Oum El Banine och Ahddane fanns för att stödja mödrar och bebisar skulle fler barn hamna i de skitiga kvarteren kring Batoire om kvällarna. Om inte organisationer som Tarwanou fanns hade ännu fler barn hamnat bortom all räddning.

Alla vi pratar med här om de yngre av gatubarn som nu dykt upp i Sverige, som bara är 9-10 år gamla, menar att de omöjligt kan ha tagit sig själva så långt. De måste ha haft hjälp av vuxna. Trafficking misstänker även Gränspolisen i Stockholm som arbetar uppsökande gentemot ensamkommande i riskmiljöer, under ledning av Christian Frödén. Killarna, som oftast är från Marocko eller Afghanistan, får ett mänskligt bemötande i en situation som är långt ifrån bra. Om Christian Frödén och Mikael Lins arbete kan man se i senaste avsnittet av Veckans Brott på SVT Play. (Skrolla fram till ca 21:30 min). Här finns en länk: Veckans Brott 2017-11-28.

Men de killarna ska ju egentligen inte vara där i Stockholms undre värld. De borde vara här i Marocko, och de borde ha fått fler chanser från början i sina liv. Av killarna på Tarwanou är det sannolikt ingen som drömmer om Europa, annat än möjligen att komma dit som fotbollsproffs i framtiden.

IMG_4843

Ps. Tack Karim för dina bilder.

Ps 2. Vill ni följa Tarwanou på Facebook, klicka här: Association Tarwanou eller sök bara på “Association Tarwanou” när du är inloggad på Facebook.

Ps 3. Om du har fotbollskläder och/eller skor till ca 5-15-åringar som du vill ge till Tarwanou, ta kontakt med Jennie Silis: jennie.silis (a) gmail.com eller på Facebook.

Potatisland i parketten

2016-03-13 11.40.27

Marocko ligger som bekant strategiskt på gränsen till Europa. Många söker sig från Afrika söder om Sahara norrut. En del av dessa människor fastnar i Marocko. I Agadir har det funnits många personer från Senegal länge nu. En del försörjer sig på att sälja saker vid soukerna. De flesta står ut med vägarna och tigger, får kanske några dirham av bilar som passerar. Det är framför allt yngre män, men även yngre kvinnor och så några äldre kvinnor. Några har småbarn också. På Oum El Banines dagis har de senaste åren tre eller fyra barn med senegalesiska ensamstående mödrar passerat genom systemet. Men de flesta hittar sannolikt aldrig till någon organisation. Något annat stöd från samhället finns inte. Det är ett svårt liv, där pengarna knappt ens räcker till mat.

En dag när vi sitter på Oum El Banines kontor och pratar med Mahjouba knackar det på dörren. Det är tre kvinnor från Elfenbenskusten som kommer för ett möte. På franska berättar Mahjouba för dem om verksamheten, och de går sedan ner en trappa för att hälsa på barnen på daghemmet. Några dagar senare pratar vi om kvinnornas besök tillsammans med Keltoum. Hon berättar att Mahjouba föreslagit för kvinnorna att de dagtid kan lämna sina barn i daghemmet, men att de inte vågar. De är rädda för att barnen ska tas ifrån dem. Men de har i alla fall kommit överens om att Oum El Banine ska försöka hjälpa dem att hitta någonstans att bo. Oum El Banine kan också betala första månadshyran.

unnamedRundvandring i daghemmet för att hälsa på barnen och se hur verksamheten fungerar.

Checken till deras framtida hyresvärd ligger redan påskriven och klar. Tanken är att vinna kvinnornas förtroende, och på sikt kunna hjälpa dem att hitta arbete i Agadir så att de kan försörja sig. Genom att lära dem att laga några marockanska maträtter skulle de kanske kunna få arbete som hushållerskor, då de talar franska som är gångbart här. Och de av dem som har barn skulle då dagtid kunna lämna dem i daghemmet hos Oum El Banine. Men det ligger längre fram, första prioritet är att hitta någonstans att bo.

Att hitta små rum att hyra brukar inte vara något problem i Agadir. Det är ofta inte stora rum, och de saknar faciliteter, men det är ändå tak över huvudet, fyra väggar och en dörr att låsa om natten, till skillnad från idag då dessa kvinnor sover utomhus. Det är Keltoum själv som går runt och knackar dörr för att hitta boende för kvinnorna. Hon knackar på ett hus, får tag på ägaren, frågar: Har ni rum att hyra ut? Ja, det finns. När Keltoum berättar att det gäller tre kvinnor som inte kommer från Marocko ändrar sig husägaren. Nu finns inte längre något rum att hyra. Hon får samma svar hos alla hon frågar.

P1000073

Argumenten påminner om varandra: hur kan man veta att de kommer att sköta sig, går det att lita på dem, de säger att de är tre stycken men tänk om det flyttar in dubbelt så många och så vidare. Generaliseringar och fördomar. Och det här låter bekant – är det inte precis så det talas om t ex araber i Sverige? Eller romer? Det enda argument vi inte hör här är någon som hört någon berätta om någon hyresgäst som brutit upp parkettgolvet för att odla potatis, men den typen av myter cirkulerar säkert här också. Och beroende på var man befinner sig, så är det alltid någon annan som är den avvikande, den man misstänker för olika saker, som man inte kan lita på, det är någon annan som är ”den andre”, den vi inte vill ha att göra med.

När jag satt i taxin från flygplatsen i Agadir och den stannade vid ett rödljus såg jag i bilen som stannade bredvid en doftgran som hängde i backspegeln. Orientalisk doft stod det på den. I svenska resemagasin målas Marocko upp som ”orientaliskt” och ”exotiskt”, och det var nog också förväntan hos många av de resenärer som klev ombord på planet på Kastrup häromdagen för att åka till Marocko. En föreställning om något annat, där “de” inte är som “vi”.

Om vi har en orientalisk doftgran i Sverige tänker vi oss nog att den ska lukta lite som Marocko. Vilka förväntningar det finns på en orientalisk doftgran i Marocko vet jag inte. Men jag gissar att den förväntas lukta annorlunda. Det orientaliska, annorlunda är väl alltid någon annan? För någon vecka som semester är det okej för de flesta, men i förlängningen om det där annorlunda kommer alltför nära, om det skulle blandas i vår vardag, upplevs det istället för charmigt exotiskt gissningsvis som lite “farligt”.

exotiskt

Den som kan hitta en reseannons eller artikel om Marocko som inte innehåller något av orden “exotiskt”, “orientaliskt” eller “myllrande” får en tjuga.

Nåväl, det blev inte något rum för kvinnorna den dagen, och Oum El Banine tvingades meddela detta till dem. Stämningen på kontoret var tryckt. Både kvinnorna och personalen grät över hopplösheten. Senare samma dag ska Marocko spela fotbollsmatch – det är en avgörande match för om Marocko ska kvalificera sig för herrfotbolls-VM 2018. Det är 20 år sedan landet senast var med och förväntningarna är skyhöga. Och ironiskt nog spelas denna avgörande match just mot Elfenbenskusten.

Framåt kvällen förvandlas Agadir till en nationalistisk dimma. Överallt dyker det upp människor med landslagets tröja på sig, med flaggor och tutor. Alla caféer och restauranger är ikväll fullsatta, alla stolar är vridna mot serveringarnas storbildstv för att se “lejonen från Atlas” ta landet till världsmästerskapen.

maroc cote d ivoire

Ju närmare strandpromenaden vi kommer, desto mer människor har samlats. Strandpromenaden och stranden är helt full av människor då det monterats upp en enorm skärm på stranden som visar matchen. Det är säkert 10 000 personer här, och det går knappt att pressa sig fram genom publiken. När vi passerar har Marocko just gjort två-noll och glädjen och stoltheten vet inga gränser. Några unga killar som bär på en gigantisk flagga sjunger och visslar medan de rör sig genom folkmassan, alla jublar.

Det är en otrolig gemenskap mellan människor ikväll. Då jag är helt oidrottsintresserad tänker jag mindre på matchen, och mer på vad all denna stolthet säger. Jag minns något jag läst av en norsk socialantropolog, Thomas Hylland Eriksen. Han har forskat och skrivit mycket om kultur, etnicitet och identitetspolitik. Han har någonstans skrivit om gruppdynamik och i förlängningen därmed även nationalism och beskrivit det som ett omvänt kylskåp. Ett kylskåp fungerar så att det släpper ut värme för att kunna behålla kylan inuti. Men en grupp fungerar omvänt: det blir en enhet som måste släppa ut kyla för att behålla värmen och gemenskapen inom sig.

Kan någon nationalism sägas vara positiv om dess själva väsen förutsätter exkludering av andra? Finns det någonstans ett positivt exempel på en nationalism och gruppgemenskap som även är inkluderande av andra som inte automatiskt räknas in i gruppen?

*

Några dagar senare meddelar Oum El Banine att ett rum äntligen är hittat åt kvinnorna från Elfenbenskusten. De har fått en bostad och dagtid praktiserar de nu på Oum El Banines daghem. Om någon sedan vill anställa dem vet vi inte, kanske har de för “konstiga efternamn”. Men förhoppningsvis är detta första steget in i det marockanska samhället för dem.

Samtidigt fylls medierna av fruktansvärda berättelser från Libyen där människor från Afrika söder om Sahara fastnat i Libyen på sin väg norrut, och där säljs som mänskliga slavar. Det är en ohygglig utsatthet där människor inte längre betraktas som människor utan som varor. Den ivorianska regeringen har nu i dagarna tillsammans med organisationen IOM (International Organisation for Migration) kunnat återföra 200 nödställda medborgare som befunnit sig i Libyen. De slipper att säljas och utnyttjas, men de kommer hem med inget. Sannolikt finns många fler ivorianer kvar i Libyen fortfarande.

De tre kvinnorna som fått en möjlighet hos Oum El Banine är således bara en liten, liten del av alla som befinner sig i en utsatt situation i Nordafrika och på väg till Europa. Men möjligheten betyder i alla fall att tre kvinnor och deras barn får en chans. Det är en början.

Internationella flickdagen i Marocko

unnamed (5)

Idag är det ”the international day of the girl” eller på svenska: internationella flickdagen eller flickadagen. Ideella organisationer i många olika länder uppmärksammar flickors situation och arbetet för att stärka flickors rättigheter. Det är nästan på dagen fem år sedan som den då 15-åriga Malala Yousafzai sköts av talibaner efter att ha förespråkat flickors utbildning i Swatdalen i Pakistan, där flickor i perioder har förbjudits att gå i skolan. Malala skadades svårt, men hon har fortsatt sin kamp för flickors utbildning. Två år efter dådet mottog hon Nobels fredspris. Nu i veckan påbörjade Malala Yousafzai studier på universitetet i Oxford, och hennes arbete för att fler flickor ska få större möjligheter fortsätter. Flickors rättigheter måste alltjämt försvaras, både där de aktivt motarbetas men även där de genom ignorans åsidosätts.

Även i Marocko uppmärksammas flickadagen av ett antal organisationer som arbetar för kvinnors och barns rättigheter. Under hashtaggar som #journeedelafille (flickdagen) och #baraka (ungefär översatt: nu får det vara nog) uppmärksammas flickors rätt till utbildning och de flickor som istället för att få gå i skolan arbetar som pigor i Marocko. Även för Oum El Banine utgör skyddet av flickors och unga kvinnors rättigheter grunden i hela verksamheten.

I Sverige ser vi unga marockaner som sökt sin väg genom Europa och till slut hamnat på gatorna ibland annat Stockholm och Göteborg. Det är nästan uteslutande pojkar. Idag föreslår jag att vi tar ett ögonblick att även fundera över flickors situation. För varje utsatt pojke i Marocko finns även minst en utsatt flicka. Varför ser vi inte dem på gatorna i Stockholm? Hur ser deras liv ut?

DSCF4258-1Ibland är det lätt att utifrån tidningarnas rubriker och internetforum tro att varenda ung marockan från svåra förhållanden har emigrerat till Sverige. Så är inte riktigt fallet. Otaliga barn lever under utsatta förhållanden i Marocko och arbetar t ex i fabriker och inom jordbruket. Otaliga barn i Marocko lever på gatan, antingen helt utan familj eller utsända av sin (ofta trasiga) familj att försöka tjäna pengar. Omkring 60 – 80 000 barn i Marocko beräknas leva på gatorna. Men det är framför allt pojkar. Det betyder inte att alla flickor lever i trygga hem. Det enda det säger är att flickors utsatthet är inte är lika synlig. Fortfarande är läs- och skrivkunnigheten bland kvinnor betydligt lägre än bland män i Marocko. Fortfarande är det färre flickor än pojkar som börjar skolan, och sannolikheten att flickor som ändå kunnat börja skolan tvingas hoppa av efter bara något eller några år är betydligt större än för pojkar.

De utsatta flickor vi inte ser vid Medborgarplatsen i Stockholm eller på gatorna i Tanger och Casablanca arbetar med stor sannolikhet som pigor i familjer i Marocko. Barnarbete i fabriker är olagligt, och inspektörer har rätt att gå in i fabriker för att granska att detta inte bryts emot. Men inspektörer har inte samma rätt att gå in i privata hem, och där är det framför allt flickor som arbetar. Trots att det officiellt är 16-årsgräns för arbete som hemhjälp är det många betydligt yngre flickor som tvingas ta den typen av arbeten för att hjälpa till med sin familjs försörjning.

En kartläggning gjord av marockanska människorättsorganisationer talar om 66 000 – 88 000 flickor under 15 år i Marocko som arbetar som pigor i bättre bemedlade familjer. Att ens drömma om Europa finns inte i deras föreställningsvärld. De vet att de måste hjälpa sina familjer, och det är framför allt pigjobb som då förväntas av dem. På gatan är deras utsatthet ännu större än den för pojkar. Pigjobben handlar om inofficiella anställningar med hårt arbete, mycket låg lön och långa slitsamma arbetsdagar. Många av flickorna utsätts för isolering, fysiskt, psykiskt och sexuellt våld i familjerna där de arbetar, då de av många ses som mindre värda. Flickorna förnekas sin rätt till skolgång och egentligen hela sin rätt till en barndom.

De unga kvinnor som söker hjälp hos Oum El Banine har ofta en bakgrund som pigor. Det är inte ovanligt att de har blivit våldtagna av sin arbetsgivare, mannen eller en son i huset där de arbetar, och blivit gravida. Annars har de träffat en ung man som lovat dem äktenskap och en väg ut ur misären. Med små andra framtidsutsikter är det lätt att lyssna på det örat. Men när de blir gravida försvinner denna man lika fort som han dykt upp. Kvar står den unga kvinnan med ett barn på väg.

kvinnohemmet

Utan organisationer som Oum El Banine där den unga modern och barnet erbjuds en chans, hamnar både kvinnan och barnet ofta på gatan. Eller barnet adopteras bort illegalt, eller kanske till och med säljs av den desperata modern som inte vågar berätta för sin familj att hon fött ett barn. Och barnet i sin tur hamnar i händerna på någon som vill utnyttja det för sina egna syftens skull, det tvingas arbeta och/eller utsätts för sexuella övergrepp. Och historien riskerar att upprepa sig generation efter generation.

Genom att verka för att barn födda utanför äktenskapet ska få samma rättigheter som andra barn, genom att verka för att våldtäktsmän ska straffas för sina brott, genom att informera om rättigheter och om preventivmedel, genom att verka för en lagstiftning som bättre skyddar barn mot arbete, genom att arbeta för alla barns rätt till utbildning, genom att gång på gång lyfta frågan om flickors och kvinnors rättigheter i Marocko, och därmed lyfta en del av samhällets tabun sitter de ideella organisationerna i Marocko på nyckeln för att förbättra för nästa generations flickor och unga kvinnor (och naturligtvis även pojkar).

Till syvende och sist är detta frågor som också kräver aktiv handling av den marockanska staten. För att påminna denna om sina åtaganden kan jag rekommendera alla med intresse i dessa frågor att följa organisationer som Oum El Banine i deras arbete, och gärna även signera denna namninsamling:

#Baraka l’injustice vis à vis des enfants nés hors mariage

 

upprop

Det är ett upprop från Oum El Banines systerorganisation INSAF i Casablanca för att den marockanska staten ska erkänna rättigheterna för barn födda utanför äktenskapet. Texten är på franska, men går hyfsat att googleöversätta för den som vill, och det som behövs är namn, mailadress och några uppgifter till. Och, i dessa dagar då begreppet ”hjälpa på plats” blivit populärt vill jag också slå ett slag för denna namninsamling. Genom att stödja organisationer att driva sina egna frågor på detta sätt, med påverkan på stater kommer förhoppningsvis inte ens nödhjälp och bistånd vara nödvändigt på längre sikt.  Så, skriv gärna under!

Vill du följa med till Oum El Banine i höst?

OEB

I höst finns möjlighet för den som vill att följa med till Agadir och besöka Oum El Banine och systerorganisationen Ahddanes arbete för kvinnors och barns rättigheter i Marocko. Ni är många som har donerat till Oum El Banine under lång tid och som på olika sätt har stöttat verksamheten – eller som kanske funderar på att börja göra det. Ni är varmt välkomna att följa med på en intressant resa.

Den första veckan i november tänkte jag befinna mig i Agadir – och ni är välkomna att följa med för att träffa mödrar, barn, personal och Mahjouba Edbouche, kvinnan som startade Oum El Banine och Ahddane. Eftersom det är omkring v 44 och höstlov hoppas jag att datumen passar för många. Barn är väldigt välkomna att följa med.

 

Datum

Avresa Kastrup – Agadir: 29 oktober, 1 november, 4 november eller 5 november

Hemresa Agadir – Kastrup: 4 november, 5 november eller 8 november

Avresa Arlanda – Agadir: 27 oktober, 31 oktober eller 3 november

Hemresa Agadir – Arlanda: 3 november, 7 november eller 10 november

Välj de dagar och flighter som passar er bäst, en långweekend eller kanske en hel vecka. Ovanstående datum finns direktflyg Kastrup-Agadir och Arlanda-Agadir. Flygbolagen som flyger direkt är Norwegian respektive Air Arabia. Sök på deras hemsidor efter flighter. Biljetterna är ännu väldigt billiga, ca 650 kr – 1300 kr enkel väg, så passa på och gör en tidig bokning.

För den som vill flyga till Marrakech finns fler alternativ med samma flygbolag (ca 4 timmars hyfsat bekväm bussresa från Agadir).

DSCF4462-1

Förslag på program

Måndag 30 oktober, torsdag 2 november och måndag 6 november: Besök hos Oum El Banines mottagningscenter för hjälpsökande kvinnor och daghemmet för de ensamstående mödrarnas barn 0 – 3 år.

Tisdag 31 oktober, fredag 3 november och tisdag 7 november: Besök hos Oum El Banines kvinnohem – ett skyddat boende för höggravida och nyförlösta kvinnor och deras bebisar.

Onsdag 1 november, lördag 4 november och onsdag 8 november: Besök hos Ahddane, Oum El Banines systerorganisation som också drivs av Mahjouba Edbouche. Ahddane ligger i Dcheira utanför Agadir. Det är ett socialt utsatt område och Ahddane driver mottagning för hjälpsökande kvinnor och daghem för de ensamstående mödrars barn 0 – 4 år.

Välj vilka dagar ni vill följa med på besök, kanske vill ni besöka något ställe flera gånger? Välj precis som ni vill och som funkar med era flygtider. Varje besök tar ca 3 timmar och sker antingen förmiddag eller eftermiddag.

Övrig tid

Det är ingen gruppresa som är planerad in i minsta detalj, utan välj precis vad ni själva vill göra. Ha semester, strosa på stranden, shopping på marknaden (Souk al Had), besöka surfbyar som Taghazoute utanför Agadir, åka till Marrakech och/eller på egen hand besöka Oum El Banine och Ahddane flera gånger, kanske hjälpa till i daghemmet under en dag?

Jag kommer att befinna mig i Agadir under hela tiden, men arrangerar inte utflykter eller liknande (och kommer antagligen att ha en del jobb att göra vissa tider). Däremot kan jag gärna ge praktisk info och tipsa om aktiviteter, restauranger, och platser att besöka för den som vill. Temperaturen vid den här tiden på året är 20 – 30 grader och det är (nästan) alltid sol.

Hotell i Agadir

Det finns många hotell att välja på i Agadir, i väldigt olika prisklasser. Billigare vid tidig bokning (många är också avbokningsbara utan kostnad) Se t ex ww.booking.com för mer information. Några förslag:

Hotel Ibis – enkla men bra rum, prisvärt, fin trädgård med pool, fem minuters promenad från Oum El Banines daghem och Souk al Had (marknaden). Adress: Rue Abderrahim Bouabid.

52732912

Hotel Ibis     

Hotel Timoulay & Spa – lite finare hotell, stor frukostbuffé, stor pool, promenadavstånd till stranden, lite längre till annat (men taxi är väldigt billigt). Adress: Cité Founty F6 Baie Des Palmiers.

3926783

Hotel Timoulay & Spa

Önskan

Ta med bebis/kvinnokläder och andra förnödenheter

Att checka in ett bagage (20 kg) kostar ca 200 kr enkel väg. Om du har möjlighet att samla in bebiskläder, kläder till kvinnorna, filtar, handdukar och andra förnödenheter och ta med är det varmt välkommet. Det finns inga pengar i Oum El Banines eller Ahddanes budget till sådana inköp. Alla gåvor mottages tacksamt. Begagnat går jättebra, bara det är helt och rent.

Vill ni göra inköp på plats för att stödja Oum El Banine och Ahddane?

Om ni har möjlighet att ge en penninggåva eller vill göra inköp på plats av matvaror, blöjor, mjölkpulver, bindor och/eller hygienartiklar finns möjlighet till det också. Jag följer med/guidar till bra ställen för detta för den som vill.

Frågor och mer information

Om du är intresserad av att följa med, meddela mig detta. Ett mer detaljerat program och information kommer längre fram till den som är intresserad. Till dess, följ oss gärna:

Här på bloggen: www.oumelbanine.net/blogg Hemsida: www.oumelbanine.net, Facebook: Oum El Banine Agadir Instagram: Oum El Banine _ Ahddane

VÄLKOMNA!

Jennie Silis

kontaktperson i Sverige för Oum El Banine och Ahddane

jennie.silis (a) gmail.com, tel: 0736-570833

 

Era donationer till Oum El Banine

IMG_4802Nyligen berättade vi om containern som den värmländska organisationen Karavanen har skickat till Oum El Banine under vintern. När vi ändå är på temat praktisk internationell solidaritet vill jag ta tillfället i akt att säga tack för alla otroliga gåvor till Oum El Banine som ni skickar med mig när jag åker till Agadir.

Genom åren har det blivit så mycket saker att jag tappat räkningen för längesedan. Men inför varje resa brukar jag dokumentera hur mycket som jag/vi får ned i samband med resan. Dessa anteckningar brukar jag behålla för mig själv, jag vet inte om det finns intresse av att se dem. Men kanske finns det ändå, för att visa hur mycket som faktiskt går att pressa ner i dubbla bagage med det mesta packat i vakuumpåsar. Varje skänkt bebisplagg kommer till nytta och tillsammans gör det en otrolig skillnad.

A94F4F19-B4E4-4C6D-8207-D9AAC67E2DFE

Ett exempel – packningen vid en av resorna under 2016:

5 stora filtar, 3 påslakan, 2 underlakan, 4 örngott, 6 små handdukar

29 bebiströjor, 24 bebisbyxor, 5 pyjamaser, 9 bodys, 4 kjolar, 1 overall, 17 bebis/barnmössor, 2 par bebisvantar, 2 par bebistofflor, 6 par bebisskor, 43 par bebisstrumpor, 3 haklappar, 1 bebisfilt, 1 bitring, 4 skallror

5 plagg till större barn, 20 plagg till kvinnorna, 7 par skor till kvinnorna, 5 skötväskor/ryggsäckar, 7 necessärer/småväskor, 2 plånböcker, 1 par solglasögon, 3 kepsar, massa hårsnoddar, hårband, hårspännen

10 fingerdockor, 3 pussel och spel, 6 mjukisdjur, 4 leksaker, 16 leksaksbilar, 1 lekbilmatta, 2 askar färgpennor, 2 askar kritor, 6 plastskålar, 6 bebisskedar, fingerfärg, stenciler och schabloner till målning

IMG_8362

Är detta det bästa sättet att stödja verksamheten – kläder finns väl att köpa i Marocko också? Jo, det gör det absolut. Men det är bra kvalitet på det som skänks, och det gör kläderna hållbara och minskar behovet av att snart köpa nya igen. Varje dirham som Oum El Banine och kvinnorna kan spara in genom att inte behöva köpa kläder ökar möjligheten för dem att täcka andra nödvändiga kostnader.

Att mödrarna får klä sig själva och sina barn i bra kläder kan förhoppningsvis också bidra (om än lite) till att återupprätta kvinnornas känsla av värdighet. Kvinnorna skäms ofta för att de har blivit gravida, oavsett om det haft en frivillig relation eller om de blivit våldtagna. Vilken historia de än har blir barnet ”beviset” för att de är en i mångas ögon dålig, smutsig kvinna. Barnet betraktas av många som inte lika mycket värd för att det inte har en registrerad pappa. Kläder kan tyckas oviktigt i sammanhanget, men att kvinnorna ska ha möjlighet att klä sina barn i hela, rena och bra kläder känns viktigt. Att det finns skänkta kläder innebär om inte annat så i alla fall ett problem mindre för kvinnan att tänka på.

8EF0F68B-4476-443F-A143-C23B9F57B158 Ett bad i tvättmaskinen innan flytten till Agadir

Väl i Agadir försöker vi fördela sakerna på bästa sätt till de olika delarna av verksamheten. Annars fördelas sakerna självklart av Oum El Banines personal så att rätt grejer hamnar på rätt ställe, men för att bespara dem lite arbete brukar vi göra såhär.

Om det är något som skänkts specifikt till kvinnohemmet tar vi sakerna direkt dit. Det kan vara köksprylar, handdukar, myggnät och annat som det funnits behov av och som vi kunnat få med oss. Där lämnar vi även mjuka kläder såsom t-shirtar, tröjor, leggings, mjukisbyxor, nattlinnen, tofflor mm. Detta för det alltid finns behov av denna typ av plagg där, till de höggravida och nyförlösta kvinnorna.

Vi tar även med väskor och tygkassar ifall det finns med i donationen. Många av kvinnorna som kommer till Oum El Banine för att söka skydd har inte fått med sig någonting på väg dit, kanske bara en liten väska med grejer. Så en lite större väska och kassar finns alltid behov av när de sedan ska flytta till eget boende för att starta sitt nya liv tillsammans med sin bebis. Till kvinnohemmet brukar vi även köpa in hygienprodukter, däribland bindor till de nyförlösta kvinnorna, nya underkläder och matvaror med hjälp av de donationer ni skickar med mig inför resan.

IMG_8381

Ett paket med tjocka bindor kostar motsvarande 15 kronor. Med era gåvor blir det många paket. Då det hela tiden finns flera nyförlösta kvinnor på kvinnohemmet är behovet stort.

Till daghemmet tar vi bebiskläder, kläder för lite större barn, mer väskor och kvinnokläder, skor, lakan, handdukar mm. Dessa saker hamnar i Oum El Banines förråd i väntan på att fördelas till mödrar och deras barn. Ibland kommer även ”utomstående” för att hämta kläder och förnödenheter hos Oum El Banine, t ex kvinnor med lite större barn som har en svår situation men som inte har behov av Oum El Banines kvinnohem/daghem. Det kan vara att de kommer till organisationen vid enstaka tillfällen eller mera regelbundet för att få lite kläder allteftersom barnen växer ur de gamla.

FullSizeRender (1)

Direkt till personalen i daghemmet brukar vi lämna nappflaskor, nappar, bebisskedar, skålar/muggar mm som kan användas vid måltider i daghemmet av de små barnen, liksom skallror, mjukisdjur, pussel mm som kan användas i verksamheten. Till daghemmet brukar vi även göra lite inköp, efter att ha frågat personalen om de aktuella behoven. Ibland är blöjor mest akut, ibland mjölkpulver, ibland behövs basvaror i köket såsom mjöl, ris, baljväxter, grönsaker, mjölk mm. Vi inhandlar det vi har möjlighet till.

CA6162D1-9F0A-4D93-9F7B-3FD25716ED7D

En burk mjölkpulver kostar ca 50 kr. Att ge bebisarna mjölkersättning är en nödvändighet för att deras mödrar ska kunna börja arbeta redan en månad efter förlossningen.

På det närliggande apoteket kan vi ofta beställa mjölkpulver till bebisarna, betala på plats, och sedan överlämna ett kvitto till Oum El Banines personal så att de sedan vartefter kan gå och hämta ut mjölkpulver när de behöver det.

I de fall jag specifikt efterfrågar donationer till blöjor, mjölkpulver och liknande används pengarna också till det. Om det sedan kommer in mera pengar liksom de generella gåvor som kommer in på kontot överförs de till Oum El Banines konto, för att Keltoum som är ekonomiansvarig ska kunna besluta om var pengarna behövs som mest. Det kan vara att betala mediciner hos apoteket, läkarbesök (då all vård inte är gratis), försäkringar, el-, vatten-, och gasräkningar för kvinnohem och daghem eller lön för personalen.

Den allra största delen av donationerna går till Oum El Banine. Men sedan 2012 finns även systerorganisationen Ahddane som också grundats av Mahjouba Edbouche. Organisationen ligger i Dcheira utanför Agadir. Även dit kommer ensamma gravida kvinnor för att söka skydd och hjälp. Även här finns ett daghem där de ensamstående mödrarnas barn får vara dagtid medan deras mammor arbetar för att försörja dem.

IMG_0638

Ahddanes daghem som ligger i Dcheira utanför Agadir, ett tätbefolkat och socialt utsatt område.

Ahddane är lite mindre, omkring 10-15 barn åt gången (jämfört med 25-30 barn på Oum El Banine). Men behoven ser likadana ut, om än i lite mindre skala. Mahjouba brukar nämna ifall det är väldigt ont om kläder på Ahddane, då ber hon oss att ta en lite större del av sakerna dit. Är det på Oum El Banine det största behovet finns för tillfället tar vi dem dit.

FullSizeRender (2)

I somras fick jag en generös donation av Marie. Bland denna stora mängd av kläder, skor, handdukar, filtar mm fanns även kläder till en 10 – 12-åring. Av dessa har vi nu vid tre tillfällen kunnat ha med kläder till Yasmine. Hon har precis fyllt elva år. Första gången jag mötte henne var hon ett litet knyte i sin mammas famn. Mamman satt och tiggde på Agadirs gator. Flera av er som varit med mig i Agadir har träffat dem båda. Nu är Yasmine alltså elva.

Många flickor i Yasmines ålder som också kommer från utsatta familjer arbetar redan, ofta som pigor i familjer. En del har tvingats hoppa av skolan efter bara några år, andra har aldrig fått börja alls. Istället skickas de iväg för att tjäna pengar till familjen. Men Yasmine går i skolan och har redan bättre förutsättningar än hennes mamma någonsin haft. Hon kan läsa och skriva, och har börjat lära sig lite franska. Hennes framtid kan bli, om inte bra så i alla fall hyfsad.

Nu senast fick hon en grå plyschdress, byxor och hoodie med lurvig krage. Hon hade på sig kläderna redan nästa dag när vi träffades och de passade perfekt. Det var även några tröjor och andra byxor med och en stor filt. Tack Marie med dotter för detta, det betyder mycket!

TACK för alla fantastiska donationer!

/Jennie Silis, kontaktperson i Sverige för Oum El Banine och Ahddane